Hangresa till Brahehus

Trots kulingvarning vid kusten tog några av Fenix hangentusiaster bilen till Gränna och Brahehus. Snopna fann de en Brahehusstart med nästan vindstilla. Men med lite trollkonster fick de fart på vinden, och det blev en fin dags flygning på Sveriges största hang.

Gustav visar vägen - Foto: Björn Hårdstedt

Det var en massa kulingvarningar och grejer i Stockholm helgen den 17–18 november, så att vinscha var uteslutet. På lördagen hade ett gäng varit vid Johannelund, men i den byiga och tidvis hårda vinden (Lfv låghöjdsprognos hotade med uppåt 25 m/s) åkte vi mest upp och ned utan särskilt stor njutning.

På söndagen skulle vinden vrida till nordväst, och börja avta lite söderifrån, men längs kusten norrut var det fortfarande kulingvarning. Hang-inpiskare Gustav Hagberg föreslog då att vi skulle resa ned till Vättern och prova något av de fina hangen där – Gränna, där vi varit många gånger, Brahehus där några av oss flugit, eller Brunnstorp nere i Huskvarna som vi bara hört talas om.

Fältteamet utannonserade resan på svararen och alla i fältgruppen fick ett sms sent på lördagkvällen. Trots det var vi inte fler än fyra som packade bilen och lämnade ett mulet och blåsigt Stockholm på söndagmorgonen. Tre timmar senare svängde vi av vid Brahehus i strålande sol. Men nu blev vi lite förbryllade. De 10–15 knop på marken och 20–25 knop på 2000 fot som låghöjdsprognosen för norra Malmö FIR aviserat räckte i själva verket knappt för en backglidning. Nedan står Gustav, Johan, Christer och Björn på starten och funderar över tingens ordning. Vi hade med oss ballasttankar och armbågsskydd. Svag vind var det SISTA vi hade räknat med.

Tuffa grabbar på starten - Foto: Björn Hårdstedt

Bistra skärmflygare på starten framför Brahehus-ruinen, som är lite speciell. Den består av tre klippavsatser, som är formade ungefär som en trappa med en meter höga trappsteg. Om man ställer sig på det mellersta trappsteget så får skärmen plats ovanför, och man kan dra upp. Men eftersom vi nu inte ens hade balanseringsvind, blev det lite läbbigt att dra upp skärmen på det minimala utrymmet, och sedan vända om och genomföra en stabil stupstart med taskigt tryck i skärmen. Bilden nedan togs senare på dagen, och visar hur man kan lägga ut för start, nedanför de vassa rötter som fortfarande finns kvar.

Johan förbereder start - Foto: Björn Hårdstedt

Vädret var skönt och utsikten fantastiskt vacker, så vi deppade inte. Men det fick åtminstone bli en backglidning (="backhoppning"). Med visst besvär fick först Björn och sedan Gustav upp tyget, och till allas förvåning räckte den knappt förnimbara vinden för några svängar fram och tillbaka längs hangkanten innan vi halkade ur. Gustav kunde t.o.m åka in över starten och slå handklapp med Johan. Nedan har Gustav lämnat hanget och lattjar lite på väg ned.

Gustav

Johan kom ned med bilen och hämtade oss (det ska finnas en stig upp, men vi var inte intresserade), och när vi kom igen bestämde sig Björn och Gustav för att ta till lite vind-häxeri. Ni vet, slarva med klädsel och utrustning för att få långa flyg.

Vi lämnade helt enkelt kvar overallerna i bilen, väldigt tydligt, och ställde oss tunnklädda på starten och låtsades förbereda ännu en femminuters backglidning. Vi pratade väldigt högt om att vi hade klätt av oss, om att det inte var någon idé att förbereda sig för längre tid i luften, osv. Högt så att vädergudarna skulle höra oss. Vad de inte visste var att vi lurades – vi hade tagit på en extra fleecetröja.

Gustav njuter av utsikten över Vättern - Foto: Björn Hårdstedt

Och tänk att det funkade. Plötsligt kom den mest subtila sköna hangbris fläktande utifrån en solglittrande Vättern. Vindsnurrorna på Visingsö lade huvudena på sned och snurrade förtjusta med. Några smålänningar med Åke Kimblad i spetsen hade anslutit, och Åke tog täten. Han fick snabbt god höjd över hanget och vi andra gjorde oss i ordning för att göra honom sällskap.

Åke Kimblad flyger, Gustav kissar - Foto: Björn Hårdstedt

Utan overaller, och med en sol som inte stod många grader över horisonten, var det inte varmt, men uthärdlig. Vi fick ungefär en timme i luften, och som mest var vi 100 m över starten. Det är kul att glida in över ruinen och nästan in över motorvägen.

Tre i luften - Foto: Björn Hårdstedt

Vi avslutade med topplandningar — Gustav uppe vid vägen och Björn på starten framför ruinen. Det lyfte så bra på starten att man kunde leka och göra några provinflygningar. Lättast var till slut att komma underifrån och glida upp på nedersta hyllan.

Solen går ned över Jönköping - Foto: Björn Hårdstedt

60 mil bakom ratten är ingenting om man får så här sköna flyg som belöning. Men nästa gång ganske vi skulle äta på Gyllene Uttern. Ödeshög var ingen gastronomisk höjdare, men en intressant kulturell upplevelse.