Klövbergets sydstart rockade

Efter en väldigt frustrerande tid med ständigt fel vind på perfekta flygställen, slog det till söndagen 19 januari. Högdalsmasten visade VSV 6 m/s, och det blev stor utryckning. Nu var det dags att köra mot Tyresö.
 

Av Björn Hårdstedt

Efter en väldigt frustrerande tid med ständigt fel vind på perfekta flygställen, slog det till söndagen 19 januari. Högdalsmasten visade VSV 6 m/s, och det blev stor utryckning. Någonstans vid Ingarö hade en fyrhjuling gått genom isen och människor drunknat, och även om vi inte visste om det gällde Ingaröfjärden kändes det lite skakigt att åka dit. Klövberget kändes bäst. Och vilken dag vi fick. Klövbergets sydstart är verkligen fantastisk. Bilväg med parkering fram till landningen, en fin trappa hela vägen upp på berget, och sedan 200 meters promenad till själva starten.

När vi kom upp till starten var Olle Gustavsson redan på plats, och han hade redan varit i luften en stund. Jag och Håkan Lindqvist rev upp utrustningen i ett aningen ocoolt tempo, och startade omgående. Det var perfekt! Det gick att flyga utmed hela hangets längd, över och förbi norra starten. Man kunde dyka ned ganska djupt framför berget och rädda sig upp igen. Enda turbulenta området var om man gick in rakt ovanför överhänget vid de branta klätterklipporna. Efter 30–40 min provade jag att topplanda, och startade därefter igen. Det kändes som belöningen efter en massa slit denna vinter. Topplandning går bra på sydstarten, bara man aktar sig för Scoutledar-Lennarts spetsiga vindstrutspinne. Därefter blev det lite gasa framför starten, Gustav stod ju där med DV-kameran, och då är det svårt att låta bli. Det är nu all träning i Tväråvalvet och Kåseberga kommer till pass för att sikta rätt och inte rispa stjärten. En fördel med södra starten på Klövberget är att man kan landa "i hanget" om det kniper. Berget sluttar inte värre framför starten än att man kan sätta sig där, och en bit ned, om man känner att man är på väg att sjunka igenom. Som med andra knepiga manövrar är det bra om man har gjort det här några gånger på förlåtande underlag (som grässlänterna i Kåseberga) innan man prövar på ett berg.

   

   

Gustav och Olle bjöd på en lång vacker luftbalett.

   

 Fler hade tagit sig i luften, och som mest var vi nog fem stycken uppe. Gustav kämpade länge med inflygningar för topplandning från alla möjliga håll, men lyckades aldrig sätta ned fötterna riktigt ordentligt. Det blev många djärva svängar i trädtoppshöjd, och publiken höll andan.

 

   

   

Det gjorde däremot Olle Gustavsson, men inte på det sätt han tänkt sig. Efter en ganska fin inflygning skulle han bara viktstyra lite till höger för att backa in perfekt för topplandningen, men så kom vindstruten i vägen, och han gränslade istället det döda lutande trädet som struten sitter på, och dråsade sedan i backen från två meter höjd till de församlade klubbkamraternas stora jubel! En topplandning är en topplandning, och om man håller sig hel och ren är det mesta tillåtet. Det är i sammanhanget värt att betona värdet av ordentliga skydd. Vi är flera i klubben som alltid flyger med knä- och armbågsskydd på sådana här "hårda" ställen. På länken finns exempel på hela set för knän, armbågar och handleder. Det är en väldigt billig investering i god och lång hälsa.

   

   

Tänk nu på att Kövberget är ett BERG. Det innebär att elevlicensare inte får flyga där utan P2-eskort. Hanga, dvs hålla dig kvar i luften nära berget på uppvindarna, får du göra när du har gått hangkurs eller är klar Pilot 1. Och du som är färsk hangflygare, se upp för de träd som sticker upp långt fram på hangkanten. Passa på så du hela tiden håller dig FRAMFÖR dem, och inte målar in dig i något hörn och sjunker ned bakom ett träd.