Ömma fötter i Härkeberga out-and return

harkeberga 0882

Hur kan en vettig människa vilja promenera flera mil med 15–20 kilo skärmflygsäck på ryggen? Ja, det skulle då möjligen vara för att vinna Fenix tävling Härkeberga Out-and-return som avgjordes i nationaldagshelgen.

Inspirerade av vår tävlingsgeneral Staffan (till vänster ovan) som i sin tur lånat idén från Åre, fick styrelsen fnatt på ett sammanträde i våras. Vi pratade klubbtävling, och hur jobbigt det varit att dra det stora maskineriet Mälarcupen, en vinschtävling som Fenix och Cirrus arrangerade under en rad år. Hur kan man hitta en tävlingsform som inte kräver en massa funktionärer, och där alla kan vara med och tävla på sina villkor? Staffan kläckte förslaget: varför inte ordna en "out-and-return-tävling", enligt modell liknande tävlingen som sedan ett par år hålls varje valborg i Åre, och där många fenixmedlemmar deltagit? Alltså man flyger så långt man kan och promenerar sedan tillbaka till starten. Denne skribent (Björn H) som äger en väldigt tung Woddy Valley-sele, skruvade på sig, men efter ett tags snack var vi helt överens om att idén var strålande. Nationaldagshelgen, med tre helgdagar på raken, föreföll som en lämplig tidpunkt, och beslutet klubbades raskt.

En out-and-return-tävling på plattland blir lite annorlunda än i till exempel Åre, där man har tänkbara platser att åter starta om man flugit iväg och tvingats landa. På platten blir taktiken en annan. Ska jag flyga så långt jag kan och gå tillbaka? Eller ska jag flyga till en punkt från vilken jag vänder och försöker ta mig tillbaka så långt jag kan i luften? Tävlingsreglerna favoriserar olika typer av taktik och även olika typer av piloter. Diskussionerna kring tävlingsreglerna gick därför varma veckorna innan, och spikades inte förrän i sista stund. Och det blev så i år att man ska flyga minst 20 procent av sträckan som man vill tillgodoräkna sig, och som räknas fågelvägen från start till den punkt längst bort man varit på. Om man tar sig tillbaka till starten innan tävlingen avslutas för dagen får man dubbla poängen (sträckan i meter). Det här betyder att man kan flyga från A till B, fortsätta promenera till C och sedan vända och gå tillbaka till A, och för det bli belönad med fyrdubbla värdet av A–C med förbehållet att sträckan A–B är minst 20 % av totalsträckan. Annars reduceras den senare. Givetvis är ett bra flyg en förutsättning för att lyckas i tävlingen, men med en sportig inställning och klipp i benen ökade chanserna för den verkligt målmedvetne. Vilket skulle visa sig.

harkeberga 0889

Tommy Kumpainen har nött hårt på vinschlinorna under 2014, och ser ut att gå mot totalseger i poängplockarcupen i år. Här gör han sig klar för start på fredagen på vår norra start. Det var absolut flygbart med perfekt sydlig vind för långa sträckor, men termiken var riktigt ynklig och de tävlande piloterna föll ned som små höstlöv en efter en. Men så rätt var det var fångade Tommy en av de klena blåsor som erbjöds och försvann norröver.

harkeberga 0884

Själv hade jag ställt in mig på att tävla denna helg, för en gångs skull ledig från instruktörsjobbet. Ny vinge också, då min åtta år gamla UP ersatts med en Skywalk Chili 3. Jag ställde faktiskt upp i SM för många år sedan, men därefter har det varit skralt med tävlandet. Mest uppmärksammat var en pinsam insats i hang-SM med en vinge som jag knappt flugit och definitivt inte bemästrade. Så det kändes kul att vara lite het igen. Tävlingsnerverna från tonårens idrottskarriär gjorde sig påminda.

harkeberga 0898

Vädret var som sagt fint, men väldigt svaga förhållanden. Team 5 hade tagit på sig att ansvara för dagen trots att det var fredag, och Joakim och Håkan delade på startlederiet med Folke på vinschen. Flera i teamet hade dock förhinder lördag-söndag och jag och Mattias hade tagit på oss att dela på vinschandet under tävlingsdag 2 och 3. Så jag hade bara två tänkbara tävlingsdagar på mig. Lika bra att öppna hårt. Efter att Folke dragit upp mig till knappt 300 meter på korta tvärbanan började jag med en försiktig attack norrut som slutade på marken borta vid travbanan efter en kvarts gnetande (och några ppc-poäng). Jag pratade en stund med några som bodde där medan jag packade skärmen och sedan knallade jag tillbaka till starten. Tommy var fortfarande borta, och det var ju lite oroväckande. Även Staffan, Håkan och Daniel saknades på starten. Hade de bombat, eller var de fortfarande i luften norröver? Nästa flyg fick allt bli bra mycket bättre.

Den här gången lyckades jag bättre. Mattias var i luften också, och på något sätt lyckades vi hitta en svag blåsa över åkrarna på västra sidan startstråket. Jag kom iväg bäst och jobbade mig norröver samtidigt som Mattias krympte i backspegeln. Men lyftet avtog och halvvägs till Långtora kyrka var det helt dött i luften. Rakt över Långtora Bäck hade jag valet att chansa på några mörka åkrar på östra sidan bäcken (en å som man inte kommer över) eller att ta ett glid norröver på "rätt" sida bäcken och hitta lyft där. Efter att ha valt det senare stod jag ändå efter några minuter på marken i kvävefållan intill bäcken. Plan B var att fortsätta promenad norrut i kvävefållan, den valda landningsplatsen. På tryggt avstånd från grusvägen mellan Härkeberga och Långtora kyrka skulle jag kunna smyga förbi andra tävlande och vända vid kyrkan för att möjligen komma tillbaka i ledningen. Jag hade intrycket av att ha lyckats flyga längst i den tunna luften.

Strax före kyrkan kom en vandrare med ryggsäck i motsatt riktning och jag slängde mig platt på marken. Det var Daniel som knatade på som värsta Rasmus på luffen i riktning Härkeberga. Var kom han ifrån? Jag tog bakvägen upp till kyrkan, där en farbror påtade i jorden. Farbror har möjligen inte sett vandraren med ryggsäck som passerade? Det var inte möjligen så att han packade ihop en massa tyg här intill kyrkan? Nähä, han kom gående norrifrån?! Fasen, bara att fortsätta.

Jag ringde Staffan. Hej Björn, var är du? Det berättar jag inte, var är du? Och nu röjde Staffan sin position: på väg tillbaka från Långtora, men orkade inte hela vägen till klubbstugan. Tröttsamt. Ska jag vinna dagens tävling måste jag gå till Långtora och sedan hela vägen tillbaka. Jag valde vägen rakt fram mot Torstuna för att slippa ett demoraliserande möte med Staffan på grusvägen till Långtora. istället navigerade jag med gps:ens hjälp över åkrarna och en liten bro till Långtora-sidan av bäcken. När jag kom fram till Långtora hade jag en sådan tur att maten stod framdukad, för det var SM-vecka och en massa folk på plats (vi övernattade självklart på Långtora samma kväll).

harkeberga 0821

Stärkt av kvällsmaten, och en del roliga samtal med överviktiga segelflygare: ("Så du menar att ni först flyger, och sedan vandrar tillbaka?!" "Ja." "VARFÖR?!") anträdde jag hajken tillbaka till Härkeberga, ungefär 8 km. Jag hade en och en halv timme på mig, och med en färdhastighet på 5,5 km/tim som är nån slags etablerad standard marschhastighet skulle jag hinna i mål i tid.

harkeberga 0822

Hunnit halvvägs, 50 minuter kvar. Får nog öka takten lite. Men det gick bra och jag ledde tävlingen efter första dagen.

Dag två, efter ett mysigt samkväm på Långtora, blev det min dag att köra vinschen eftersom jag ledde. Fritt fram för Mattias som lyckades med ett bra flyg i aningen bättre förhållanden (mycket längre än mitt flyg dagen innan) och sedan embarkerade på en heroisk vandring halvvägs till Heby. Efter dag två ledde alltså Mattias tävlingen. Minns ni hur Mattias såg ut i somras?

harkeberga 0912

Dag tre blev det Mattias tur att köra vinschen. Ett gäng hungriga piloter gläfste och krafsade med tassarna för att slå honom, men det var ingen som lyckades. Det var ostlig vind den här dagen, och vi var några stycken som drog iväg mot Örsundsbro. Det var labilt och regnmoln norrut. Ett segelflygplan var nere och vände och vi kurvade i samma trasiga blåsa en stund innan seglaren drog iväg till ett bättre moln.

harkeberga 0903

För att runda av denna berättelse så flög jag till Örsundsbro, men väldigt klantigt så landade jag på södra sidan ån så jag blev tvingad till en lång omväg för att komma på vägen mot Uppsala. Just när jag kom över bron såg jag – Staffan som jag flugit över en knapp timme tidigare. Vi fortsatte en stund norrut, sedan satte vi oss på en bänk och räknade. Vi insåg att vi inte skulle orka med vad som krävdes för att slå Mattias, men att vi var säkra på placeringen efter. Så på givet kommando vände vi på klacken och anträdde vandringen hem med en delad andraplats i kikaren. Efter bara en kilometer kände vi oss nödda till att bunkra proviant i form av en öl i down-town Örsundsbro. Som faktiskt är ett ganska mysigt ställe som man kan besöka som alternativ till grillning i Långtora öven om man bor i Långtora.

harkeberga 0911

Den kurviga kuperade vägen mellan Örsundsbro och Härkeberga blev ganska tröttsam efter några kilometer, men vi tog oss ända hem utan att fötterna gav upp. Det var värre med axlarna för oss som inte flyger med lättviktsgrejer.

Till nästa år kanske vi trimmar reglerna lite så promenaden får en aningen mindre nominerande roll. Men en tävling blir det säkert, för det här var riktigt roligt. Tack Staffan för den goda idén, styrelsen för beslutet, funktionärerna i team 5 och andra som skötte fältet under de tre tävlingsdagarna, och tack även till alla tävlande som kom, sågs och nästan segrade i det svårflirtade flygvädret. Och stort GRATTIS till Mattias som vann tävlingen.

Här hittar ni de kompletta resultaten från tävlingen.