Valvet rockar – valborg i Åre 2017

Fenix var traditionsenligt i Åre en förlängd valborgshelg, närmare bestämt 27 april till 1 maj. Ett tiotal medlemmar bodde i två av de mycket fina och välutrustade lägenheterna på Lake Lodge vid Draklanda i Åre, några andra hade ordnat eget boende. Torsdag och söndag blev bra flygdagar med perfekta hangförhållanden i Tväråvalvet och några lyckades även få till ett nedflyg från Hummeln på lördagseftermiddagen.

Foto: Björn, Per och Oliver

Söndag morgon

Per berättar:

Jag vaknar strax efter sju på söndagsmorgonen av stillsamt skrammel i köket och känner doften av nybryggt kaffe. Det är den näst sista dagen på Åre-resan och vi har ställt klockorna tidigt eftersom det finns ett flygbart fönster på förmiddagen.

Vi hjälps åt att tolka de senaste väderleksprognoserna samtidigt som vi äter en bättre frukost där var och en får sina ägg precis som man vill ha dem. Jag får mina varsamt stekta på ena sidan och serverade tillsammans med stekt fläsk och ett glas juice. Utanför fönstret ligger isen fortfarande på nästan hela sjön och höga moln drar mycket sakta över himlen, högt över toppen av Åreskutan. Det verkar stämma med prognoserna och ser mycket hoppfullt ut.

En stund senare bekräftar Lars inne på Skysport det vi hoppats på sedan igår – att det med största sannolikhet blir flygbart på förmiddagen. Han bygger sina slutsatser på prognoser från SMHI, en grafisk och animerad översikt från windy.com samt vinduppgifter i realtid från vindmätare på toppen, Hummeln och Draklanda. Nordvästlig vind är perfekt för hangflygning i Tväråvalvet. Vi får en andra kopp kaffe och tittar även på video och kartor som visar hur det enorma hanget ser ut, samt hur man tar sig runt Tväråvalvsliften till landningen på Olympiaplatån. Eftersom vinden ska öka blir det förmodligen olämpligt att landa på Draklanda då frisk nordlig vind skapar rotorer och turbulens på skutans sydsida. Nu väntar vi bara på att liftarna ska dra igång för dagen.

Efter ett par minuters promenad och köp av liftkort sitter vi sedan i VM8:an på väg upp. Det pysslas lite med detaljer som handskar, variometrar och radiofrekvenser. Stämningen är förväntansfull. Vi byter till Gondolen som tar oss till toppen. Klockan är 09:00 när vi kliver av och går de sista 300 meterna upp till start. Det är sol, det blåser 5–6 m/s från nordväst och några tandempiloter med dagens första kunder har precis börjat förbereda sig för start. Det är gott om plats, det går att starta i princip var som helst utmed hela skutans nordsida.

Per tar en selfie samtidigt som temperaturen stiger på starten.

Några minuter efter nio startar den förste piloten. Det är som vanligt Oliver som vet att vara på plats när det vankas flygväder. Jag drar upp skärmen och startar som andre man mellan två uppackande skärmflygare. Jag svänger direkt och följer den branta snöiga fjällsidan för att utnyttja hangeffekten och sakta stiga. Det lyfter mycket bra och efter några svängar är jag på väg uppåt och inåt i den enorma gryta som utgör Tväråvalvet. Det lyfter mer eller mindre överallt och jag är redan högt över starten. Jag vänder om och ser nu hur skärm efter skärm startar och gör oss sällskap i luften. Det hörs något enstaka kommando över radion, men det behövs inte mycket hjälp, instruktioner eller information en sådan här dag. Det är bara att packa upp, starta och njuta.

Oliver passerar över starten

Efter en halvtimme är det minst 20 skärmar i luften, och det gäller nu att samsas om hanget. Lyftområdet är brett och det är inga större problem att mötas både två och tre skärmar i bredd. Många lyckas få väldigt bra höjd och kan utforska valvets inre delar och även hanga sig upp mot Åreskutans topp. Men stundvis avtar vinden och då måste man ha rätt position för att hålla sig uppe. Då blir det lite trängre och samförstånd, ögonkontakt och en och annan väjningsregel kommer i spel. Om man kommer lågt och till och med släpar rumpan i snön lite gör det ingenting eftersom det är mjukt i snön. Ibland tvingas man landa men det är bara att gå upp en bit och starta igen.

Det kryllar av skärmar i luften

Framåt elvatiden, helt enligt prognosen, ökar vinden. De långsammare skärmarna får nu svårt att ta sig fram. Det gäller att ta sig framåt bort från hangets bakkant för att undvika att hamna i tråkigheter i lärotorerna och turbulensen på skutans läsida. Strax ökar det lite till och det trampas nu speed och dras öron till höger och vänster. Instruktörerna guidar ner elever och hjälper även de som kanske inte själva noterat vindökningen.

Vinden ökar, det börjar bildas orografiska moln över Skutans topp.

Det blir inga allvarliga incidenter, men väl en del nyttiga lärdomar. En radio på högt uppskruvad volym och rätt frekvens är plötsligt mycket viktig. Någon sitter som ett frimärke på himlen lite väl nära toppen, men lyckas landa utan missöden och får hjälp av förbipasserande snowboardåkare för att undvika draggning. Lite träning i att hitta C-paketen strax innan landning för att snabbt kunna få ner skärmen är ett tips där. Någon annan har glömt hur man drar öron men lyckas som väl är ändå ta sig i säkerhet nedåt platån. De erfarna piloterna med högprestandaskärmar får nu hanget för sig själva en stund, men vindökningen fortsätter och snart är himlen tom på färgglada böjda tygstycken med leende livsnjutare hängande under.

Tre dagar tidigare

Björn berättar:

Åre. Om det finns en nationell skärmflyganläggning så är det här. Till skillnad från många andra i Fenix lärde jag mig inte att flyga här, utan i Frankrike. Men alltså i bergsmiljö. Och i Åre finns det berg. Inte bara Åreskutan utan en värld av fjäll så långt ögat når. Och i Åre flygs det, här finns en skärmflygkultur som kan göra en stockholmare avundsjuk, och här flygs det riktigt långt emellanåt.

Fenix har varit i Åre varje vår sedan urminnes tider. Från början under påsken, men efter en eländig tidig påsk med snöstorm och bister kyla flyttades resan fram till valborg för att kunna fånga den första vårtermiken. Vi har bott på alla möjliga ställen, gamla Skysport på Årevägen 1, Parkvillan mitt i byn, Liengården, Mårtenlien, Gula villan. Men de senaste åren har vi lyxat i nya Lake Lodge vid Draklanda.

Det finns ett uttryck i Åre, "Fenix-väder", som kommer sig av att Fenix ofta tog med sig det fina vädret på sin Åre-resa. Särskilt på den tiden vi var där under påsk så var Fenix-dagarna ofta de första med bra flygväder. Den där traditionen höll i sig länge, men de senaste åren har det varit lite blandat resultat, med några riktiga haverier. Jag har själv varit uppe och vänt över dagen två gånger de senaste åren. Ena gången tvekade jag att ens ta med mig skärmsäcken.

Så de många solarna på prognoskartorna för årets upplaga av Fenix i Åre var inspirerande. Och vindriktningen – är det något som är extra speciellt i Åre så är det att hanga i Tväråvalvet når det blåser nordväst. Jag brukar säga att det är ett av Europas finaste hang, och det var här jag själv lärde mig att våga gasa loss på hangvind, en vinter när snön var djup och mjuk i Valvet.

Nattåget. 75 mil av kvalitetssömn, frukost ombord och en glad överraskning för flygare med tunga bagage vid ankomsten: Lars Hedström hälsar välkommen med Lake Lodge-bussen vid stationen utan att det avtalats. Glada miner, det är flygväder.

Snabbt byta om och upp på berget. Men ve och fasa – när Olympiagondolen närmar sig bergstationen börjar det tjocka på med moln, och när vi kliver av är det alldeles vitt, bara några tiotal meters sikt.

Hjälp – det har drivit in moln och vi ser knappt handen framför oss. Längst bort till höger skymtar skärmflygstugan och bergstationen till den havererade 1000-metersliften.

Vi söker skydd i restaurangen i kabinbanestationen för att vänta ut vädret. Vi vet att moln kommer och går, och grips inte av panik. Lite tidig lunch. Crèpes med champinjonfyllning från burk för 65 kr är rätt ok. En folköl från lokalt bryggeri. Dennis satsar på TRE varmkorvar, men de var sådär.

Jag tror att det är jag som reagerar först på att det börjar klarna. Vips ut på starten. Det är lite blåsigt i Valvet, men jag gör som vanligt, går ned några meter för att få lugnare förhållanden och kunna lägga ut för start. Och jag tror bestämt jag var först i luften denna första flygdag. Wow, just som när flygning är som allra bäst. Vi leker och busar och svänger och swishar nära nära marken i hög fart. Mjuk snö tar emot om vi kommer för nära. Tjoar och topplandar och fotograferar. Några kraschar ibland, snön yr.

Man landar för att prata en stund och värma fingrarna.

En hel förmiddag i luften innan det börjar avta och vi flyger ned till Olympiaplatån medan det fortfarande bär.

Vinden har mojnat i Tväråvalvet, men nere på Draklanda är det stökig i luften så vi glider ned och landar på Olympiaplatån.

Två dagar på marken

Fredag och lördag blåste det för hårt för flygning. Men det var väldigt fint väder. Mardrömmen i Åre är när det regnar och man sitter och surar på rummet. Men nu fanns goda möjligheter till alternativa aktiviteter.

Det vanligaste sättet att bedriva parawaiting i Åre är naturligtvis utförsåkning vilket flera också gjorde. Andra besökte byn, shoppade, eller passade på att läsa teori inför P1-examen.

Peter och Jennie på väg upp i Olympialiften för att klämma lite lagg. Eller bräda i Peters fall (fall, haha, många blev det, men Peter är alltid glad ändå).

Lördagen innehöll en utflykt till Storulvån med promenad i vårsolen. Vi tog sikte på Sylarna och gick i det magiskt vackra fjällandskapet på det djupa och hårdpackade snötäcket mellan fjällbjörkarna.

Björn och Per hyllar, utanför Storulvåns fjällstation, minnet av karolinerna som sprang kors och tvärs här i trakten för typ 200 år sedan, med lite äkta jämtländsk istappsfäktning.

Efter några kilometer tog vi kaffepaus och vände sedan tillbaka. Oliver, som den här dagen fick en sen start, hamnade istället uppe på Getryggen bland toppturande skidåkare. Synd att inte skärmsäcken var med för det hade nog gått bra att hanga där en stund – vindarna var mer beskedliga än i Åre.

Fika på vägen mot Sylarna. Getryggen i bakgrunden.

På kvällen bjöd vår vegetariske stjärnkock Peter hela gänget på middag. Även den lokale legenden Larsa Jonsson var inbjuden och till fördrinken gav Larsa en mycket givande presentation av flygmöjligheter i Årefjällen och en liten inblick i hur det går till när han och de andra Årepiloterna flyger långa distanser.

Gemensam kvällsvard i 211:an som blir en spännande upplevelse för dem som är vana vid att det ska ingå döda djur i alla måltider.

På valborgsmässoafton, efter den fina förmiddagen i Tväråvalvet, bjöd Lars på Skysport in oss till en spännande överraskning. Vi var välkomna att prova speed flying, dvs. att med skidor på fötterna flyga små skärmar nerför pisten. Lars hade hyrt Stendalsliften ett par timmar på kvällen och med skoter kört upp en hög minivingar av olika storlekar. Vi provade först att balansera lite bredvid lifthuset för att sedan åka upp halvvägs i liften för ett första åk. Det var som att hantera en vanlig skärm, fast snabbare och mindre risk för draggning pga mindre yta (12-18 kvadratmeter). Vi var flera från klubben som provade flera gånger innan vi till slut gled ner till Åre igen i de nu folktomma pisterna. Tack Lars och Skysport för arrangemanget.

Mats J kämpar på med en miniglider i Stendalen.

Kvällarna innehöll sköna bastubad, något enstaka bad i sjön (det fanns en liten strimma öppet vatten innanför isen närmast Lake Lodge), sköna diskussioner och samtal om skärmflygning, väderlek, ditten och datten. Naturligtvis mycket skratt och umgänge med gamla och nya vänner. Det går inte att i text återge den mycket positiva och härliga stämning som rådde. Det enda sättet för den nyfikne läsaren att uppleva detta är att följa med själv när Fenix åker på resa nästa gång.

Vi ses!