Grushögen – en vardagsrysare

En tidig torsdageftermiddag i maj får vi plötsligt veta att vårt vinschfält på Barkarby ska hyras till ett entreprenadföretag för lagring av 150 tusen kubikmeter grus. Avtalen är redan skrivna. Är det här vår sista strid? Om någon undrar vad styrelsen håller på med, så kan denna artikel vara av intresse. 

Elva minuter över tre på torsdagseftermiddagen 18 maj plingar det till i fickan. Jag tar upp luren och öppnar Outlook-appen. Stormen brakar loss.

Meddelandet är från Björn Svedemar, en av Fenix veteraner. Det är ett vidarebefordrat mejl från Järfälla kommun som Björn själv inte ens hunnit läsa, men han tyckte det såg viktigt ut och sände det vidare till mig som är föreningens ordförande. Viktigt är bara förnamnet. Snabbt inser jag vidden av katastrofen som håller på att ske rakt framför nosen på oss. Från en flank vi missat att säkra.

Idrottsplats i 18 år och ändå okänd

I arton säsonger har vi haft Barkarbyfältet som bas för Fenix verksamhet. Under tolv av de åren, sedan planeringen av Barkarbystaden satte fart, har fältet varit hotat och med det vår verksamhet. Vi låg tidigt, redan 2005, på kommunen med förslag och önskemål om gemensam planering för vår verksamhet, som är idrott och därmed passar bra in i planerna för en ny stadsdel med uttalad idrottsprofil. Responsen har varit "sådär".

Mejlet kommer från en olycklig nyanställd exploateringsingenjör på Järfälla kommun. Exploateringsingenjören har fram till alldeles nyligen varit väldigt glad över att han löst ett problem åt sin nya arbetsgivare. Ett stort entreprenadföretag har sökt mark för tillfällig lagring av grusmassor från bygget av Förbifart Stockholm. Från Akalla mot Häggvik ska ett enormt schakt grävas, och en del av de massorna ska sedan återanvändas. Man vill förvara dem nära för att slippa långa lastbilstransporter. Det är trångt i området och dessutom gränsar det till ett naturreservat. Redan har ett berg av grus byggts i Hägerstalund, mellan vägen och tomtgränsen till flygfältet.

Järfälla kommun tillfrågas, och exploateringsingenjören har hittat den perfekta platsen. På en fastighet som Järfälla äger, en del av den nedlagda flygflottilj man köpte av staten på 70-talet, finns just ett sådant område som lämpar sig för lagring av grus. Marken ligger visserligen i Stockholms stad (det är inte ovanligt att kommuner äger mark inom varandras gränser) och dessutom i ett kulturreservat, men några snabba kontakter har rätat ut eventuella frågetecken. Och inte nog med att trafiken och luften i Stockholm slipper tusentals tunga lastbilstransporter, Järfälla får dessutom ett par miljoner i hyra för marken. Avtalet är redan skrivet och sänt till entreprenadföretaget för påskrift av verkställande direktör. Formellt beslut ska tas i kommunstyrelsens arbetsutskott kommande vecka.

Det finns dock en omständighet som exploateringsingenjören inte känner till, och ingen kan klandra honom för det. Men konsekvensen blir kaotisk.

Ingen upplåtelse om moderaterna får välja

När planerna för Barkarbystaden tog fart på 00-talet leddes Järfälla av Moderaterna, och de blev bara starkare. I valet 2006 fick M nästan 32 procent av rösterna i valet till kommunfullmäktige. M-styret i kommunstyrelsen gjorde Barkarbystadens utbyggnad till en av sina hjärtefrågor. För att kunna finansiera det enorma projektet krävdes att man övertalade staten att stå för några stora infrastrukturinvesteringar i området, bland annat flytten av Barkarby pendeltågstation. För att pressa staten att göra detta, ville moderaterna visa att de var hänsynslösa i ansträngningarna att tömma området på hyresgäster och brukare, för att förekomma förseningar pga. besvär mot byggplanerna. Att bygga många bostäder är ett sätt att imponera på staten.

Alla företag och föreningar som använt området i åratal, däribland Barkarby Flygklubb, sades upp utan pardon. En del av det där sköttes inte särskilt snyggt. När Stockholms Radioflygklubb, som haft ett modellflygfält på platsen i över 35 år, sades upp av fastighetskontoret var det med ett ”Hej då, nu ska ni dra!”. Inte ett ord om att hitta alternativ lokalisering. Kommunstyrelsen beslutade också om absolut stopp för förnyade upplåtelser eller brukandeavtal ens på kort tid. 

Det här drabbade även Fenix. Det utvecklades något som närmast liknade en flygfientlig dogm bland Järfällas M-politiker och topptjänstemän. Och partipiskan ven över moderaterna i kommunfullmäktige. Ingen av ungdomarna i M:s fullmäktigegrupp vågade besvara våra samtal eller mejl när vi lobbade för fortsatt tillgång till vårt skärmflygfält. Det var tråkigt för en gammal Järfälla-MUF:are att inse hur hans gamla partikamrater gjorde allt för att paja hans idrottsförening. Jag brukade i mörka stunder cyniskt säga: ”Nu har de snart fått bort motorflygklubben, och när de är klara med oss kommer de att ge sig på småfåglarna”. Dra själv slutsatsen av följande autentiska citat från samtal med projektledaren för Barkarbystaden Christina Johansson:

CJ: Allt flyg måste bort.
Fenix: Men vi har ju inga motorer, vi låter inte, det är ju på grund av bullret ni vill ha bort motorflyget.
CJ: Men ni flyger ju?!
Haja uppförsbacken.  

Vi i Fenix bearbetade ändå tålmodigt kommunen i konstruktiv anda, utan att tappa humöret. Vi uppvaktade politiker, sände julkort, deltog vid kommunens föreningsmöten. Genom att vara uthålliga och inte göra misstaget att bli sliriga och ohyfsade i språket, så vann vi sympatier i kultur- och fritidsnämnden och dess förvaltning. I andra artiklar här på fenixflyg.se beskrivs arbetet, bl.a. hur vi i september 2010 fick ut en förvaltningsöverskridande delegation från kommunen till skärmflygfältet. Vi hade tur med vädret, det var flygbart och vi kunde ta en av besökarna, kommunekologen, på en flygtur. Läs artikeln på länken nedan.

http://www.fenixflyg.se/index.php/2010/462-traff-med-jarfalla-kommun

Besöket resulterade i att kultur- och fritidsförvaltningen skrev ett förslag till beslut att Fenix skulle få ett upplåtelseavtal för skärmflygfältet. Men efter påtryckningar typ ”no f*ng way” från moderaternas kommunstyrelseordförande, tvingades nämndens ledamöter backa. Den kristdemokratiske nämndordföranden Lennart Nilsson drev då igenom ett beslut att Fenix hade tillträde till området för sin flygverksamhet med stöd av allemansrätten. Ett lite udda beslut som av moderaterna i efterhand beskrev som en "kupp" trots att de stödde det i nämnden, men det har varit det vi stött oss på sedan 2011. I övrigt har vi inte ett avtal eller kontrakt skrivet ens på ett korvbrödspapper eller en flottig servett. Och frånvaron av en formell upplåtelse har en allvarlig konsekvens som vi ständigt påtalat: skärmflygverksamheten syns inte på några kommunala planeringskartor. Vi finns inte, vi är osynliga.

Stockholm växer så det knakar

Det pågår tre gigantiska infrastrukturprojekt runt Barkarbyfältet. Förutom Barkarbystaden pågår bygget av Förbifart Stockholm, och planeringen för tunnelbanan till Barkarby. T-banans spår kommer att gå rakt under flygfältet. Det är enorma mängder massor som ska hanteras när tunnlar sprängs eller grävs, och stora markytor som tas i anspråk för etablering och arbete. Vi har haft hyfsad koll på det mesta. Med förvaltningen för utbyggd tunnelbana (FUT) har vi haft flera möten och mött stor förståelse. Vi känner att FUT verkligen ansträngt sig för att vi ska kunna vara kvar under bygget, även om det blir rörigt i området. När det gäller Barkarbystaden har vi makat oss österut i takt med att byggarbetsplatsen närmat sig. Vi har lämnat flera förslag till hur skärmflygfältet kan ligga på det framtida naturreservatet, vilket ska kunna gå bra även med full utbyggnad av Barkarbystaden enligt den fördjupade översiktsplanen (tack Igelbäcken för att du finns). Vi har hela tiden samrått med Stockholms Radioflygklubb, som varit på fältet längre än vi, och med nykomlingarna Stockholms Hängflygklubb som vi hjälpte att få en egen hangar. Och så förstås med det som återstår av Barkarby Flygklubb. Ett gäng entusiaster som samlas på det nedlagda flygfältet med det formella uppdraget att avveckla hangarområdet, men som samtidigt (med hjälp av skärm- och modellflygare) skött området för att förhindra total förslumning. Klubbstugan har rollen av "kulturdagis" för flygare utan flygfält.

Men vi hade aldrig tänkt på Förbifarten. Vi kunde inte tänka oss att den skulle påverka oss. Ett entreprenadföretag har varit igång i två år med tunneldrivning i berg intill golfbanan, och ett annat gräver schaktet mot Häggvik. Det senare är företaget som sökt mark för lagring av schaktmassor. Och plötsligt var vi i händelsernas centrum.

Den där omständigheten som exploateringsingenjören på Järfälla inte kände skulle nu nämligen uppdagas, i allra sista stund. När han i ett samtal med projektledaren för förvaltningen för utbyggd tunnelbana berättar om den lyckade affären med schaktmassorna, så svarar projektledaren på FUT: 

– Men du, det är väl där skärmflygarna håller till?!
– Skärmflygare?
– Ja, det där ska du nog kolla upp.

Marken exploateringsingenjören hyrt ut är hela gräsytan på Järfällas fastighet i Stockholms stad, där vårt start- och landingsområde ligger. Från golfbanan till hangarerna, och ända bort över hästhagarna till staketen vid tomtgränsen. Alltihop ska bli en stor grushög med branta kanter. Ajöss skärmflygning på Barkarbyfältet. Vi skulle tappa så mycket av startstråket att det bara skulle duga till låga utbildningsflyg. 

En mycket snopen exploateringsingenjör googlar loss. F-e-n-i-x s-k-ä-r… Troligen är hans adrenalinpåslag på max. Behovet av marken för massorna är akut. Han hade hittat en genial lösning, som nu får problem pga. en okänd idrottsförening. Under funktionärer på Fenix webbplats finns överst en Björn Svedemar. A slänger iväg ett mejl till Björn.

En torsdag i realtid

Elva minuter över tre på torsdagseftermiddagen 18 maj plingar det till i fickan. Jag tar upp luren och öppnar Outlook-appen. Stormen brakar loss.

När jag läser mejlet måste jag först sätta mig en stund. Det är f-n inte möjligt. Efter allt jobb vi lagt ned på kontakter med kommunen och annan omvärld, alla möten, konferenser, telefonsamtal, brev. Jag inser att det troligen beror på okunskap, inte illvilja. Tagga ned, innan telefonen får börja jobba.

Jag börjar med att ringa exploateringsingenjören, men han svarar inte, jag lämnar meddelande. Vi har ett rätt bra nätverk, och jag ringer nu alla i tur och ordning. Det är ett antal politiker och högre tjänstemän, däribland kultur- och fritidsnämndens ordförande och dess tidigare ordförande (nu 2:e vice) Lennart Nilsson som alltid varit flygsportens vän. Han skruvar själv jänkarbilar som hobby. Bland tjänstemännen har vi också bra kontakter, och akuta problem brukar kunna lösas snabbt.

Ingen är på plats. Nästa morgon ska jag på ett tidigt tåg till Karlstad, där jag som ombud för Flygsportförbundet ska delta vid Riksidrottsförbundets kongress ”Riksidrottsmötet”. Jag måste försöka få igång detta nu. Eftermiddagen rinner iväg. Jag ringer parkchefen som svarar. Han har ingen aning om vad som pågår. Jag söker ansvarig för parker i Stockholms stad – hon är den som bestämmer över kulturreservatet. Inget svar, jag lämnar meddelande där också.

Jag läser åter igenom alla handlingar jag fått på länkar i mejlet från exploateringsingenjören, och hittar mobilnumret till entreprenadföretagets verkställande direktör, han som ska skriva på avtalet. Lite i desperation slår jag numret, för min telefonlista börjar ta slut. Han svarar. Jag presenterar mig som förtvivlad ordförande i den idrottsförening vars idrottsplats han snart ska ödelägga med schaktmassor. ”Oj, det var ju inte meningen” svarar vd:n som fått in kontraktet på sitt skrivbord för bara några minuter sedan. Korta bollar nu. 

– Jag är ledsen, men jag tror du måste börja hos kommunen, avslutar vd:n och önskar lycka till. Han är i alla fall trevlig, och svarar i telefon.

Lite håglös hoppar jag på cykeln till en after work-tillställning jag är bjuden på. Just när jag kommer fram ringer Lennart Nilsson tillbaka. Jag berättar vad som hänt, och Lennart blir bestört. Han har varit vår bäste vän genom hela resan på Barkarbyfältet. Han ber mig mejla all info till honom och nuvarande ordföranden (som också är idrottsvän och har gjort studiebesök på skärmflygfältet) och vi önskar varandra god kväll. Jag får en välbehövlig bjud-aw.

En bra dag för en power-bank

Fredag morgon. Jag hoppar på sju-tåget mot Karlstad. Strax efter Hallsberg exploderar min telefon. Alla ringer samtidigt. Och det blir extra förvirrande av att Stockholms stads växelnummer börjar med 508 och Järfällas med 580. Det tutar ”samtal väntar” oavbrutet under mina pågående samtal när tåget susar genom Bergslagen. 

Exakt vilka jag pratar med under dagen och vad som sägs är lite av Fenix ”affärshemlighet”, men bland dem finns förvaltningsdirektörer, politiker och chefer för olika verksamheter. Fram växer en bild av "hoppsan". Det är inte fråga om att vi ska köras över, utan det har skett ett misstag. Dagen innan har det varit en stor artikel i Dagens Nyheter där Järfälla beskrivs som en kommun som satsar på idrott, inte minst i den nya stadsdelen Barkarbystaden. Det rimmar illa med att köra bort en framgångsrik förening från sin idrottsplats.

Framme i Karlstad har jag redan kört ned batteriet på telefonen till under 20 procent. Inget sörplar ström som att prata på ett tåg i skogen. Fram med en powerbank.

Jag har en halvtimme på mig före lunch och samling i kongresscentret. Rummen är inte klara så jag letar rätt på ett lugnt hörn i hotellets foajé och tar de sista samtalen. Och nu kommer belöningen för en intensiv morgon. Jag får klartecken att ringa kommunstyrelsens ordförande, han ska vara briefad och förberedd. Hans politiske sekreterare tar emot, och berättar följande: Den politiska majoriteten avser att föreslå återremiss av ärendet på arbetsutskottets sammanträde. Jag kippar efter andan, hör jag rätt? Alltså, hade ärendet beslutats enligt förslag, då hade avtalet skrivits på och vi hade varit chanslösa. Men nu vill kommunledningen avbryta processen, och hitta en annan lösning där vi kan fortsätta vår verksamhet på Barkarbyfältet. Hur nu det ska gå till, det här är sista ordinarie au före sommaren, och entreprenadföretaget är i extrem tidsnöd.

Jag tackar så mycket, och lovar att vi ska göra allt för att medverka till en lösning.

Jag sitter tyst för mig själv en stund. Nyper mig nästan i armen. Är det möjligt att vi byggt upp ett så starkt varumärke att det räcker för att stoppa ett kommunstyrelsebeslut i sista stund? Det verkar inte bättre. Och detta trots att det kan få konsekvenser för bygget av Förbifarten. I extremfallet kan det betyda att arbetet tillfälligt måste avbrytas.

Riksidrottsmötet drar igång och jag får annat att tänka på. Men sent på eftermiddagen har jag ett missat samtal på telefonen i stör ej-läge. Jag ringer upp och får en bekymrad platschef på entreprenadföretaget i andra änden. Han har fått mitt nummer av den parkansvariga på Stockholms stad på ett möte under eftermiddagen. Platschefen är lyckligt ovetande om händelseutvecklingen i Järfälla-politiken, men vill ändå träffa Fenix efter helgen ute på plats för att se vad som kan göras – ett bra tecken på god vilja. Och det slår mig nu hur sympatiska alla jag pratat med under dagen har varit. Inte den där gamla flygfientliga maktarrogansen, utan en vilja att se vad som kan göras för vår skull. Det är skönt för någon som tror att man kan förändra "från insidan" när politiker och tjänstemän och chefer inom offentlig verksamhet visar sympati och god vilja. Vi bestämmer tid.

Jag informerar Fenix styrelse och tar grushögsledigt för helgen. Riksidrottsmötet är kul. Vi är fyra från Flygsport och mycket blir sagt och diskuterat. På lördagens lunch passar jag på att besöka Sandgrund, Lars Lerins konsthall ett stenkast från kongresscentret, och blir mäkta imponerad av en konstnär jag inte visste så mycket om. Jag stöter på chefen för Stockholmsidrotten Cinnika Beiming, som varit ett stort stöd för flygsporten, och berättar i triumf om det senaste dygnets händelser. På lördagskvällen är det bankett och stort kalas med dans och tjoho, men jag är så utmattad att jag sover kort efter midnatt.

Kängor på marken

Måndag morgon. Jag och Lelle från Fenix styrelse träffar entreprenadföretagets platschef ute på Barkarbyfältet. Vi har haft en from förhoppning om att de kanske bara behöver en del av området, så det räcker med utrymmet bakom vårt start- och landningsområde. Men det kan vi snabbt glömma. Det är enorma mängder massor det är fråga om. En annan möjlighet vi skissar på är att lägga massorna söder om flygfältet mot Akallaleden. Ytterligare ett förslag som nämns är att vi flyttar vårt startstråk till andra sidan den asfalterade startbanan, en nödplan som kan bli aktuell när tunnelbanebygget drar igång. Men då blir det katten-på-råttan eftersom Stockholms Radioflygklubb håller till på de ytorna, och det är inget som kan lösas i en handvändning. Att ta den diskussionen i panik nu känns inte lockande.

Under dagen får vi besked från delar av den politiska oppositionen i Järfälla att de kommer att stödja förslaget till återremiss. Nu väntar vi på onsdagen.

Onsdag förmiddag. Ks-ordförandens politiske sekreterare ringer och meddelar att kommunstyrelsens arbetsutskott har sammanträtt. ÄRENDET ÄR ÅTERREMITTERAT. Och nu går vi in i ett nytt skede. Det brinner i knutarna. För att rädda situationen måste en ny plan för deponin tas fram, och ett nytt ”skärmflygvänligt” förslag till avtal utformas och beslutas på ett extra au-sammanträde om mindre än två veckor. Det är helg i morgon torsdag, men kan vi komma på ett möte i kommunhuset på måndag förmiddag? Exploateringskontoret kommer att samla alla berörda. Själv kommer jag då att sitta på tåget hem från Kåseberga, men organiserar en arbetsgrupp bestående av Lelle och Jennie från styrelsen samt vår ”superkonsult” Björn Svedemar som alltid är med när det gäller anläggningsfrågor. Vi har ett telefonmöte på söndag kväll och enas om en strategi med två alternativa förslag.

På mötet är en förskräckligt massa människor samlade. Sex tjänstemän fån kommunen möter Fenix-delegationen. Vi lägger fram våra förslag, som möts med blandade reaktioner. Marken söder om flygfältet duger inte för lagring av massor får vi veta, det har man redan undersökt. En konsult som hanterar sambandet med tunnelbanebygget vill att vi flyttar till norra sidan startbanan omedelbart, men vi invänder att ingen vet bestämt när t-banebygget kommer igång, och att vi måste samråda med andra berörda föreningar innan vi kan dra igång den processen. Vi får höra att de inte kan hitta något upplåtelseavtal, och det är ju inga nyheter direkt utan en del av problemet. Mötet har i alla fall den positiva effekten att ingen längre kan vara okunnig om vilka Fenix Skärmflygklubb är. 

På eftermiddagen, på tåget hem från Skåne, får jag åter ett samtal från exploateringsingenjören. Jag har då bara fått en kort rapport från Fenix utsända, men förstår att man inte riktigt kommit i mål på mötet. Exploateringsingenjören undrar om jag har möjlighet att komma in nästa morgon, till ett möte i en mycket mindre grupp – han själv och kommunens exploateringschef. Perfekt. Exploateringschefen har jag velat träffa länge, och nu vill hon träffa mig. Efter överläggning med Fenix-delegationen vid förmiddagens möte har vi en plan. 

Till vargens kula

Pendeltåget till Jakobsberg har jag åkt tusen gånger eftersom jag är uppväxt där. Järfälla kommunhus ligger på samma ställe det gjorde på 70-talet. Det är något sympatiskt med en kommun som inte bygger nytt flådigt kommunhus utan vårdar den vackra byggnad de har (tänk om man kunde säga det om resten av Jakan). Entrén ligger 100 meter från pendelns utgång. Exploateringsingenjören tar emot och vi slår oss ned hos hans chef. Det visar sig att hon är inhyrd konsult, ett tecken på hur galet snabbt Stockholm växer nu, och hur hård konkurrensen är om erfaren personal. 

Sådana här möten kan vara rätt darriga, tro mig, jag har varit på många. Scenariot kan vara ungefär att vi berättar vad vi vill och behöver, och då möts med bekymrade pannor och beklaganden och hänvisningar till allt från ”samhällets behov” till besvärlig juridik. Jag öppnar därför denna gång offensivt med att lägga en pärm fylld med en tjock bunt papper på bordet. Den samlade korrespondensen från Fenix till Järfälla kommun med förslag och önskemål angående Barkarbyfältet. Ingen kommunal förvaltning borde ha kunnat leva i okunnighet om att vi är där och dessutom har tillstånd att använda marken för vår idrott. Utspelet ger mig lite andrum att känna in "motståndet".

Men det här mötet blir inte som andra. Jag får snabbt intrycket att tjänstemännen faktiskt fått ett tydligt uppdrag från politiken: lös uppgiften så Fenix kan fortsätta flyga. Och att de tar uppdraget på allvar. Mötet får närmast karaktären av ett projektmöte i en arbetsgrupp med ett gemensamt uppdrag. Vi vänder och vrider på möjligheter. Hur mycket känner de till om området? Vilka brukare finns där? Jag berättar allt jag vet. Flygfältet var en idyll men är nu statt i utbredd förslumning. Jag visar på ett flygfoto vilka hangarlängor som finns kvar, vilka som är rivna och vilken vi önskar behålla för framtiden. Jag frågar om de vet att en del av hangarområdet under vintern använts som tillfälligt hägn för biffkor, och då skakar bägge på huvudet och brister ut i ett uppgivet skratt (det visar sig senare att kossorna redan är borta). Önskemålen om att byta till norra sidan är inte längre aktuella. Vi är överens om att lösa den akuta krisen nu, och skjuta beslut som har att göra med tunnelbanan på framtiden. 

Till slut nappar exploateringsingenjören och hans chef på vårt förslag om att entreprenören får lägga ut massorna ungefär som planerat, men att de släntar kanten mot flygfältet och lägger ut mattor eller nåt liknande uppe på den tre meter höga toppen så den kan användas som start och landning. Arbetet med att färdigställa den nya starten görs under vår lågintensiva vintersäsong, så vi kan vara igång med flygningen igen senast i april. Med den utgångspunkten skakar vi hand och skiljs åt. Exploateringsingenjören och exploateringschefen verkar uppriktigt lättade. Det känns riktigt bra.

Nytt avtalsförslag

När förslaget till avtal och beslut kommer för påseende några dagar senare är det nästan för bra för att vara sant. Vi vill inte visa innehållet innan beslutet är taget, men förslaget till avtal är utformat så att entreprenören får ett uppdrag att möjliggöra fortsatt flygning, och samråda med oss för att det ska bli bra. Nån slags matta, kanske gräs, på starten. Vi får något kortare startstråk än nu, men fortfarande över 900 meter.

Det här var väl ungefär så bra som det kunde bli. Ett desperat alternativ hade varit juridiska åtgärder, kanske hitta en juridisk omständighet i avtalet som möjliggör överklagande och krav på inhibition, så arbetet stoppas eller en armada av lastbilar tvingas ut i stockholmstrafiken för att lägga schaktmassorna nån annanstans. Men vi har knappast nån långvarig glädje av att gå till historien som flygklubben som försenade bygget av Förbifarten (det finns politiska partier som tagit på sig det tvivelaktiga eftermälet) eller att ytterligare belasta stockholmstrafiken med tunga fordon och avgaser.

Kanske är det som utspelat sig de här intensiva majveckorna det bästa som kunde hända oss. Nu är vi definitivt på banan i planeringen av det framtida friluftsområdet på Barkarbyfältet. Det har var också ett tydligt besked att idrotten på Barkarbyfältet numera har stöd hos Järfälla-politiken. Det sänder en signal om att "Flygsport är också idrott".

Ett särskilt tack till ordföranden Mika Metso och 2:e vice ordförande Lennart Nilsson i Järfälla kultur- och fritidsnämnd, samt ledamöterna i kommunstyrelsens arbetsutskott. Tack även till tjänstemän och chefer på alla håll för bra bemötande. Ni vet vilka ni är. Friends forever! Kom och flyg med oss!

Nu behöver vi bara bra flygväder.

UPDATE: Epilog

När dessa rader läggs till har kommunstyrelsens arbetsutskott haft sitt extra sammanträde (7 juni), och biföll på mötet det nya förslaget till avtal. Det blev en liten otydlighet pga vår ouppmärksamhet, så Züblin var på väg att fylla delar av vår nuvarande start/landningsplats med grus redan nu. Men det styrdes upp, och vi behåller vårt underhållna gräsfält under årets säsong. Under vintern bygger de den nya starten och vi flyttar lite längre ned i sluttningen mot flygfältet. Både kommun och Züblin har varit mycket tillmötesgående, och vi har varit detsamma. Vi kan inte stoppa världen, så det här var nog det bästa avtalet vi kunde få. Långt bättre än vad som borde vara ens teoretiskt möjligt om man ser på historiken. Så tummen upp för det! Så här ser det ut nu på starten, där vi med elstängselstolpar har markerat "hit men inte längre" för fiberdukrullarna som läggs ut under grusmassorna.

En grusad bank rakt ned mot vår start. Men längre än så kommer den inte under vår flygsäsong.

/BH