Text: Per Hjertén
Foto: Csaba Gajdan, Björn Kvist och Per Hjertén

Jag står på hangkanten och känner en svalt ljummen och jämn vind i ansiktet. En blek lågt stående sol skiner från en helt klarblå himmel och värmer faktiskt lite försiktigt. Jag har mitt mjuka underställ på mig och ovanpå det något lager med vindskyddande friluftskläder. Jag är precis lagom varm. Gräset under fötterna är torrt och ser lite gammalt ut. Det är den 4 november 2018 och jag är med goda vänner i Skåne. Flygstället heter Ålabodarna och det är första gången någon av oss är här.

På händerna har jag mina skidhandskar och jag håller i bromsarna till flygskärmen som står flygklar däruppe. Jag känner i både händerna och kroppen hur skärmen följer med tungt och sakta i vindens försiktiga rörelser. Utan att tänka på det gör jag små justeringar med bromsarna och tar små mjuka steg för att hålla skärmen stilla. Istället koncentrerar jag mig på på det flyg jag inom några sekunder ska göra. Den enda skärmflygare som för tillfället flyger vänder en bit bort för att ge plats åt mig att starta. Snyggt. Jag tittar bort åt höger och planerar de första svängarna. Hanget är kantat av buskar och högt gräs som skiftar i höstens färger.

Jag lutar mig framåt, tar ett par långsamma steg och låter min tyngd fångas av skärmen. Jag flyger. En mjuk sväng åt höger in mot grässluttningen för att genast dämpa svängen och jag hittar lyftet precis där det borde vara. Varion kommer igång och piper försiktigt. Jag känner hur vinden nu lyfter mig och strax är jag några meter ovanför hangkanten. 

Jag sätter mig tillrätta i selen och tittar sedan ut över havet där ett mindre lastfartyg passerar på väg norrut. Lite längre bort ser jag ön Ven. Snett bakom mig kommer en ung mås glidande och en bit längre fram hänger en tornfalk helt stilla i sin spaning efter insekter i gräset. Jag lutar mig tillbaka och känner efter lite. Det är något som inte är som det brukar. Jo, det stämmer. En stark våg av ren lycka sköljer över mig. Jag kan leva med det!

Några dagar tidigare

Väderleksprognoser studeras intensivt. Det har talats om hangkurs i Kåseberga och eftersom det är långhelg pga. Allhelgonahelgen kan det vara värt att fundera på en lite längre utflykt än vanligt. Men vädret är ovanligt svårbedömt. Prognoserna ändrar sig hela tiden och chattgruppen fylls av spekulationer och förslag på olika flygställen. Hangkursen ställs in pga. det osäkra väderläget. Men till slut faller valet ändå på Skåne och på fredagsförmiddagen rullar bilen söderut på E4:an. I bilen sitter Per, Björn och Csaba, tre förväntansfulla flygare på väg bort från vardagen för några dagar. 

Precis när vi passerar avfarten till Brahehus kommer vi på att det hade varit kul att titta på starten som vi vet ligger precis framför ruinen. Vi gör istället ett kort stopp vid Brunstorp en stund senare men nöjer oss med att studera flygstället nerifrån.

Vi checkar in på Stationen Bed & Breakfast i Ystad och traskar ut i Ystadskvällen för mat på Kings Head och en öl på Upp eller Ned, ett par av den lilla stadens pubar. Vi går precis när trubaduren stämmer sin bas (!). Det blir en ganska tidig kväll eftersom prognosen nu ser riktigt lovande ut för lördagen.

Frukosten är klart godkänd, men vi enas om att kokta ägg ska serveras varma.

Ve och fasa, fel vindriktning – vi omgrupperar

Fenix skärmflygklubb, som vi tillhör, har som tradition att åka till Kåseberga varje sommar. Där flygs det fint på sydväst, syd och ost om man tar sig upp till Ravlunda. Men idag är det västlig vind. Därför åker vi till Skånes västkust. Där har ingen av oss flugit, men vi ser på de lokala klubbarnas webbsidor och Facebookgrupper att det finns gott om flygställen utmed kusten. Vi har fastnat för Ålabodarna eftersom det liknar hangen i Kåseberga. Ingen av oss är särskilt erfaren och de avancerade hangen går därför bort.

Ålabodarna ligger mellan Landskrona och Helsingborg och är ett snällt 300 meter långt kusthang. En smal lite stenig strand, med en och annan betongbunker, finns nedanför. Där går det att landa om man skulle tappa hanget. Hangkanten är mestadels jämn och därmed utan risk för rotorer och turbulens om man väljer att flyga in bakom kanten och landa. Bakom kanten är det platta åkrar, så på sommaren får man försöka undvika att trampa sönder grödor om man landar där. 

Vi snackar lite med Håkan, den ende pilot vi hittar på platsen. Han ska precis starta när vi kommer och vi får därför värdefull information genom att titta på en stund när han flyger. Hanget har sina låga partier och vinden är precis tillräcklig för att det ska bära, men han har inga problem att flyga hela hanget. Vi bestämmer oss för att göra ett försök och packar upp. 

Nu går det på rutin och efter en kort stund är alla tre i luften. Det blir fina flyg av varierande längd. Björn gör sin första topplandning. Csaba får prova en landning på stranden - det blir lite på rumpan, men ingenting hamnar i vattnet eller går sönder. Per får premiärflyga sin nya skärm på kusthang och det visar sig att det fungerar alldeles utmärkt. 

Vinden mojnar sakta och vi känner hur lyftet blir svagare och svagare för varje varv. Till slut får vi inse faktum att det är över och vi packar ihop. Men nu ser prognosen bra ut i Kåseberga. Snabb förflyttning inklusive lunch på vägen. 

När vi rullar in mot Kåseberga ser vi två skärmar med bra höjd. Fortfarande klarblå himmel och starka gula, orangea och bruna höstfärger överallt på den platta skånska myllan. Omkring halv tre lyfter vi från den vanliga hagen bredvid Ales stenar. Lite snett men bra vindstyrka och det bär mycket bra. 

Vi flyger ända bort till Hammars och tillbaka ett par gånger utan problem. De andra flygarna verkar nöjda och vi får ha hela det långa hanget helt för oss själva. I begynnande solnedgång. En och annan mås här också och någon enstaka glada. Men det är bara trevligt sällskap. 

Efter en stund dyker en bekant skärm upp - en blå-vit-svart Skywalk Chili - det är Björn H som gör oss sällskap. Nu är vi fyra Fenixpiloter som njuter i solnedgången. Vinden håller sig stabilt kring 5–6 m/s - i princip helt jämn och laminär. Björn flyger i cirklar runt oss andra – ibland dyker han upp några meter vid sidan för att byta några ord, för att strax ge sig ner mot strandkanten och dra iväg på speed till nästa brant för att gasa loss i branta wingovers och halsbrytande svepningar med rumpan nästan i gräset. Precis som de där gladorna. Vi ser på och försöker lära oss något knep. 

Även här får vi till slut inse att allting har ett slut. Men den här gången är det inte vinden som är problemet. Det är solen som till slut försvinner bakom horisonten. Några sista lekfulla svängar framför turisternas mobiltelefoner som hålls upp på rad framför stenarna. Någon extra topplandning och några svängar till. Bara några till…

Vi packar ihop i den snabba höstskymningen och knallar ner till byn som strax ska smyckas med lyktor av Björn och hans grannar. Det är nämligen ljusfest på Österlen. Men vi hinner ett glas vin och lite god jazz framför brasan hemma hos Björn. Tack för gästfriheten!

Vi firar på Bröderna M i Ystad med en köttbit och det är en mycket nöjd trio som somnar denna osannolika novemberkväll. Något senare idag eftersom prognosen för söndagen ser lite tveksam ut. 

Finaldag på ostkusten

Efter samma goda frukost med tilläggande passagerarbåt utanför fönstret checkar vi ut och åker tillbaka till Kåseberga. Sydost idag. Vi parkerar i hamnen och går upp på sydhanget. Men vi konstaterar snabbt att det är för starkt för såna som oss. VI fortsätter istället uppför ostkusten till Ravlunda. 

När vi kommer ut till hanget ser vi vinden ute till havs. Små gäss. Kanske 30 grader snett, men bara styrkan är tillräcklig kan det fungera ändå. Men som så ofta är det vattnet helt blankt utmed hela hanget och kanske 500 meter ut i havet. Det brukar kallas Ravlundaeffekten och syns ofta även på havsprognoserna. Ingen vind alls. Men...när vi stått där i någon minut bryter vinden igenom och det börjar blåsa. Det blanka bältet närmast land krusas nu och vi känner hur vinden når in över land. Vi hämtar grejerna.

Det blir några timmars nyttig balansering i den fina vinden. Det är kul att träna balansering i laminär vind. Man kan koncentrera sig på skärmen och de olika övningarna och hur olika linor och höftvridningar egentligen fungerar. Mycket värdefullt när man sedan står där i byig vind på någon stupstart. Vi byter skärmar med varandra och hittar på olika övningar.

Lite skärmboxning blir det också. 

Per gör även några små försök att flyga, först med landning på stranden och sedan, när vinden ökat något, några flyg utmed hangkanten. Men eftersom det är så snett undviker han att vända. Landar och balanserar tillbaka istället. Man vill inte riskera att behöva landa i medvind i 5-6 m/s på en stenig strand nära vattnet.

Framåt tvåtiden börjar det kurra i magarna och vi har även en hemresa att tänka på. Vi packar ihop och tar motvilligt farväl av den jämna fina kustvinden och det vackra Skåne för den här gången. Vi flög på tre av Skånes sidor. Och vi kommer tillbaka. Nästa gång. Då blir vi nog fler. 

Det finns en film också: https://youtu.be/bLsNEng1HGo