Till minne av Folke

 En stor människa och kamrat har gått ur tiden. Folke har flugit i förväg för att reka landning åt oss

 

Folke på SIV i Annecy. Foto: Björn Svedemar

 

Det var med bestörtning jag mottog budet att allas vår Folke lämnat oss. Det första jag tänkte var: "Inte Folke - han skulle ju överleva oss alla". Jag var ju av uppfattningen att det snarare var dags att börja tänka på vad för slags värld vi skulle lämna efter oss till Folke.

Jag hade glädjen att lära känna Folke när han som nybliven pensionär bestämde sig för att börja flyga och blev medlem i Fenix. Folke utvecklades snabbt till en duktig pilot och för varje år blev han bara bättre. Jag fick också lära känna Folke på en del resor både inom sverige och ute i världen, vi snubblade till och med över ett och annat lejon på safari i Masai Mara.

Folke föddes i Halmstad och det var där han träffade sin blivande fru Ulla. Med tiden utbildade han sig till apotekare och började sedermera på Astra i Södertälje. Läkemedel är den mest kvalitetssäkrade industriprodukt du som läser detta någonsin kommer köpa och det var inom Astras kvalitetskontroll han jobbade under många år till nytta för oss alla. På jobbet var han såklart nogrann. På gränsen till petimeter har jag förstått. Men det märkte man inte så mycket av i pensionären Folke; det var tydligt att han sadlat om och startat ett nytt liv som skärmflygare.


Men kvalitetskontrollanten glimtade ändå till bland. Som andra gången i Kenya då Folke var den ende som läst det finstilta i försäkringsavtalen. Eftersom vi kallt räknade med att kvalificerad vård skulle kräva snabb flygtransport till Nairobi så hade alla köpt Flying Doctors-försäkring igen. Strax innan avresa kommer ett mail från Folke: "Jag har kollat villkoren i Flying Doctors-försäkringen. Den har ett undantag för flygolyckor".
Kort därefter kommer ett mail till, med lydelsen: "Nu har jag kollat villkoren i vår risksportförsäkring. Den täcker inte trafikolyckor där föraren saknar körkort". Jag kunde mig se mig själv, en mzungo på 1,95, fråga vem som helst av de lokala tonåringarna som varje dag skjutsade hem oss bakpå den obligatoriska indiska lättviktsmotorcykeln: "Excuse me; do you have what we in Sweden call 'Körkort'?" Ridå. Strunt samma - vi åkte ändå men behöll hjälmarna på.

 

På väg ut över första kanten i Kerio. För en gångs skull ser jag ovansidan av Folkes skärm

 

Man kan inte nämna Folke utan att nämna Ulla också eftersom de var ett riktigt Power Couple och koncept. Jag hade glädjen att göra Ullas bekantskap också och maken, eller snarare makan, till livskamrat får man leta efter; jag är tämligen säker på att Folke hade kvalitetskontrollerat henne också. I Kerio Valley tog jag ibland med mig min eftermiddagsdrink och gick upp och satte mig med Ulla utanför deras banda och talade om livets stora och små saker medan vi såg ut över Great Rift Valley. Folke var som vanligt kvar i luften i timtals och jag misstänkte att om Ulla hade haft en hagelbrakare hade kanske bara hennes sviktande syn hindrat henne från att ha skjutit ner honom. Inte för att jag vill påskina att Ulla var hemfallen till lagbrott men ändå. Jag kunde inte haft mer fel. Jag frågade om hon hade tråkigt när vi var borta så mycket på dagarna. "Vad? Nej, inte det minsta", kom svaret. "Det är så fantastiskt roligt att få vara med er och hur skulle jag annars fått uppleva alla dessa fantastiska platser och träffa så fantastiska människor". Jag tror det är en känsla många delar, oavsett licensgrad.

I Pokhara. Foto: Anders Eriksson

 

Mitt starkaste minne av Folke och Ulla är när jag i Spanien såg dem uppkrupna i samma fåtölj som två tonåringar. Jag tänkte att "de där två har knäckt koden, de har kommit på det". Självklart ordnade Folke en radio till sin hustru. Jag kommer sakna Ullas röst på frekvensen: "Ulla till Folke, Ulla till Folke! Kommer du ner och äter lunch?" Bara häromdagen fick jag klart för mig att Folke var biker också, vilket förvånade mig. Eller kanske inte alls förvånade mig. 

Byskolan i Iten i Kenya

 

 Jag märker att det här inte blev så mycket om Folke som pilot. Men det kanske är som sig bör. Den historien kan någon annan skriva. Alla vet ändå vilken utomordentlig flygare han var trots att han började när andra slutar. Och vilken uppskattad medlem av fältgruppen han var. Sista gången vi flög tillsammans tänkte jag att "Neeeej, nu flyger gubbjäkeln ifrån mig. IGEN!" Dirk Bormans sammanfattar det bättre än jag: "A great person and an even greater pilot".

Hur sammanfattar man ett liv? Jag vet inte; i synnerhet som jag bara kände Folke från det han blev pilot. Men jag tror att fler än jag är av uppfattningen att Folke dog mitt i Livet snarare än efter livets slut.

Bara timmar efter jag fick dödsbudet kom en liten vacker grön fågel och landade på bandet när jag stod och väntade på mitt bagage på flygplatsen. Mitt i vintern inne i en flygplatsterminal. Och jag tror det var Folke som kom för att ursäkta sig för att han hade så brått att flyga i förväg att han inte hann säga hej. 
Folke Ljungnér blev 78 år.


 

 

 

 

 

 

 

Du har inte behörighet att skriva kommentarer.