Det gäller att passa på när det är flygväder. Innan man vet ordet av kan det åter gå två månader av blåst och slask. Därför åkte vi ut till Klövberget igen på fredagen 2 januari för att kolla läget. Vinden var lite sned, och svagare än prognosen lovat kvällen innan, men om inte annat så var vädret fantastiskt och vi tog med grillen med tillbehör. Vi valde denna gång nordstarten, och stannade sålunda på parkeringen vid Tegelbrukets båtklubb. Först lämnade vi av skärmsäckarna uppe vid vändplan på Kråkvägen, men där finns inte längre så mycket plats att parkera, så det är lika bra att stå därnere och promenera upp (se flygställebeskrivningen). Det var nästan vindstilla på landningen, och vi kunde knappt urskilja en rörelse i träden uppe på starten. Var det alls värt att gå upp?

När vi kom upp på starten skulle vi bli förvånade. Det var perfekt startvind. Vi hade under den uppfriskande promenaden upp förberett oss mentalt på parawaiting eller en ren bomkörning, men nu blev det livlig aktivitet och skärmsäckar revs upp i stor hast. Så här glada blev Conny, Viktor, Fredrik och Viktor. Och fotografen.

Jag och Fredrik var först iväg. Här är Fredrik precis på väg att starta. Bilden nedan har Bertil tagit från landningen några sekunder senare.

Sedan blev jag tvungen att topplanda eftersom jag glömt att stänga airbagen, och diverse grejer, bland annat grillkorven, var på våg att ramla ur. Tack Fredrik för uppmärksamheten. Jag hade även glömt att förnya licensen, upptäckte jag på kvällen, vilket kan vara en påminnelse för andra...

Det var riktigt gosigt flygväder!

Sedan kom fler i luften. Anders och Henrik från kusinklubbarna dök upp, och totalt var vi åtta i luften ett tag.

Det var jämn och fin vind. Inte alls så mycket nord som vi trodde. Och om man tittade på Högdalsmasten i efterhand kunde man konstatera att det vred ned lite från nordväst mot väst ungefär samtidigt som vi kom i luften. NNV visade sig vara en utmärkt vind på nordstarten. Man kunde flyga häpnadsväckande långt bort åt höger, på vad som nästan kändes som självmordsuppdrag in över skog och hus utan återvändo. Och några våghalsar gled med vinden bort och vände över sydstarten. Men då var det lite "edge" på vägen tillbaka. Det finns ett ställe precis norr om den höga klätterklippan, där man måste välja mellan att ta den säkra vägen på utsidan av några höga granar, med stor risk att halka ur lyftet, eller lita på lyftet på insidan av granarna och glida upp över berget. Lätt val för nybörjaren (sejfa alltid), men för den erfarne kan det locka att lita på intuitionen och ta en kalkylerad risk. Även om man tar insidan så går det att trockla sig ut mellan träden om lyftet inte räcker, men man måste vara väldigt koncentrerad när man tar sådana vägar.

Det gick även att nå imponerande höjd. Röda vingen är Anders som tuggat upp sig en bra bit över start. Kameran är vänd österut, och i bakgrunden syns Erstaviken och Ingaröfjärden (som ännu ligger öppna).

Solen började gå ned.

Allra sista solstrålarna lyser genom vingen.

Nere på starten väntade Malin och Fredrik med tänd grill.
Det hade blivit så mörkt att jag inte tänkte på slutartiderna. Ursäkta Viktor & Viktor om ni är lite suddiga.
Dagen avslutades med en välförtjänt öl på Trinntorps Livs & Café.