Upp och pröva dina vingar på Långtora flygfält

Att befinna sig tusen meter upp i luften med skärmen fortfarande packad - är inte det varje skärmflygares mardröm? Häng med ett antal flygsugna Fenixar till Långtora och höstens kombinerade skärm- och segelflygdag!

Det var anbefallt samling klockan nio den 5/9 på Långtora för samverkansdag med Stockholms Segelflygklubb. Pga fredagens dåliga kräftor utverkades frist till klockan tio. En halvtids kaffekontroll på fiket vid Ekolsundsbron förbättrade läget något. Väl på plats på Långtora hade redan de första tandemdragen gjorts och Eder Skribent tilldelades en starttid rätt sent på eftermiddagen.

Eftersom det var påbjudet ny kräftskiva på lördagkvällen användes väntetiden till en Enköpingsresa för besök på Apoteket Röda Näsan samt inköp av nya kräftor, allt enligt den klassiska regeln "var kräftorna dåliga igår så på'n igen!". Vid återkomsten så flögs det för fullt, både med tyg och plast och skärmflygarna klängde ut ur segelflygplanen en efter en med det där flinet folk får när de är nyflugna och oförskämt glada.

Sent på eftermiddagen var det Eder Skribents tur att ta en tur med Niclas i Petter Zäta, klubbens stora superskepp (ja, stora grabbar kräver stora grejor). Tyvärr medgavs ingen avance i vår DG1000 men i de andra kärrorna hade några fått se "gröna sidan opp". Iallafall fick jag på mig räddningsskärmen och lyckades till slut krångla mig ner i framsits där jag knöt fast planet på mig. Sedan gick vi igenom nöduthopp: Huvfällning, lås upp centrallåset till selen och sen en elegant dykning över sittrumskanten. Jag gjorde en minnesnotering att vid behov leta efter nu-får-det-vara-noghandtaget på bröstets vänstra sida istället för på höger höft, där det sitter till vardags. Slutligen fick jag instruktion att "hoppa inte förrän jag säger till". Tack detsamma, tänkte jag.

Niclas betonade vikten av att vara fastspänd med en sedelärande historia om en engelsman som brukade röka i sitt segelflygplan (ahh..the simple joys of living..) och en dag tappade han rökverket nånstans framåt pedalerna. För att komma åt att hämta rymlingen lossade han fastbindningsremmarna och det bar sig inte bättre än att han schabblade till det med spaken så att ett par objudna negativa G skickade ut honom i omloppsbana varefter det herrelösa planet bokstavligen bombade! Som alla vet lät Luftwaffelegenden Adolf Galland montera en speciell cigarrhållare i sin Messerschmitt 109 (han lär ibland ha givit sig iväg på uppdrag endst iförd badbyxor och cigarr!) vilket i skenet av ovanstående historia framstår som en ren flygsäkerhetsåtgärd!

I alla fall kom vi iväg till slut, bogserade av klubbens Piper Pawnee. Vid det här laget var det överutvecklat så vi fick vara glada om varion kröp över nollstrecket ibland. Lite knepigt är det allt att roderpedalena är helt kontraintuitiva; har man tillbringat sin barndom i lådbilar och på cyklar så vet man att man skjuter fram höger ben eller arm när man vill svänga vänster (och vice versa) men i ett flygplan är det ju tvärtom! Om man flugit sen femårsåldern är det där säkert inget problem men som sagt... Nu går det där ju tack och lov att fixa, vi får vid tillfälle hjälpa SSFK med att korsa roderlinorna så att allt blir rätt igen.

Det andra som slår en är att prestanda är i princip obegränsade jämfört med våra flygetyg. När Niclas i slutet av passet uppmanade mig att kurva lite över ett kalhygge tyckte jag det var dags att dra sig mot Långtora! "Neeej, vi har gott om höjd kvar!", hördes det från de bakre regionerna. På medvinsbenet kom order om att öka till 110Km/h vilket nästan fick det att svartna för ögonen för en som är van att hålla 37,5 knutar på finalen. Men precis som för oss så gäller att "energi är livet".

Vi kom ner i ett stycke dock och när vi kommit ur och rullat tillbaka Petter Zäta så kom det bud uppifrån klubbstugan att Jeremy hade drabbats av kökspanik och behövde omedelbar assistans så vi drog oss uppåt stugan där vi fick tillfälle att öppna några landningsbira i kvällssolen på verandan(aahhh..the simple joys of living igen).

Därefter utbröt kräftskiva av hög klass. Vem gjorde äppelpajen? Den personen borde vi kollektivansluta till Fenix! Tyvärr hade vi inte riktigt tagit till oss att det faktiskt var maskerad; det får bli skärpning till nästa gång! Prisutdelningar av alla de slag följde varandra under middagen, bästa kvinnliga resp. manliga kostym, fixarpriset, årets rookie (i form av en kramgo' pingvin!), Torpriset m fl. 

Peder hade, vilket jag hela tiden misstänkt, en RAF-jacka och flygarhuva undanstoppad. Om damen till höger har en autentisk Womens Auxiliary Air Force-unform och tidstypisk flygskyddsfrisyr kan Eder Skribent dock inte bedöma. Men vem vet.

Jeremy hade iallafall en autentisk RAF-uniform. Givetvis prydd av ett bevingat "G" för "Glider". Kan hans far eller farfar flugit lite XC till Normandie för runt sextfem år sen?? 

Nåväl, festen tog väl slut någon gång och det blev dags att checka in på Långtora Hilton. Morgonen efter var det åter dags för smärtande hårbotten samt logementstädning! Jag hittade en trafikdödad kräfta på lägsta höjd i köket. Den var väldigt platt.
Apropå toalettstädning - brukar ni också bedöma varje kultur utifrån dess toalettlitteratur? När man hittar "FlyPast" och "Aeroplane" på muggen så har man i sanning funnit en plats med intelligenta livsformer! Aaah..the simple joys of living!

Tack, Sofia, Stockholms Segelflygklubb och alla som gjorde detta till en minnesvärd dag!

P.S.

Är det ännu ingen som har hittat "Örnungar" på Piratbukten eller liknande?