Bland folk och tjurar i Piedrahita

Tolv piloter från Fenix for till Piedrahita två veckor i slutet av juli 1998. Piedrahita ligger femton mil väster om Madrid i Spanien och är ett berömt friflygställe som varit värd för många nationella och internationella mästerskap. Förväntningarna var höga.

On 22. Chockstart. Putte drog direkt mot Avila. Vi andra skuttade runt framför starten. Första hindret är en läskig kraftledning som man ska samla mod att ta sig över. Jag smet iväg på kvällen och flög på lågan bort till Villafranca. "Varför gjorde du det? Det var ju kväll, frågade Putte. "För att det gick" sa jag. På kvällen upptäckte vi "Hålet i väggen"-restaurangen, komplett med fat fulla med friterad kyckling, och full matador.

På bilden Simon och Putte framför starten. Skönt att ha ledigt från allt instruerande, tyckte båda, och lekte som barn.

To 23. Putte och jag drog mot Avila och sveptes över passet i femmetersblåsor. Jag trillade ned vid Pradosegar på andra sidan passet men fick ändå 25 km. Gällivare-Håkan kom och hämtade, och tillsammans jagade vi Putte långt förbi Avila och nästan halvvägs till Villacastin. 7 mil blev det för honom.

Fr 24. Fler börjar bli varma i kläderna. Håkan Lindqvist flög tre mil mot Avila. Landade nära LaTorre, där den raka raka vägen gör en liten krök, ni vet. Men det var lite fusk, för han mellanlandade på vägen. Han gjorde det alla var rädda för – kurvade så långt in över högplatån att han inte lyckades penetrera tillbaka över kanten. Så det blev till att kliva ned bland korna och göra en ny start efter en promenad.

Vi som kom iväg blev hämtade i bil, och det var med blandad fasor som olika bilförares insatser på de krokiga bergsvägarna uthärdades.

Björn Berglund och Andreas tog sig över passet mot Avila och landade intill Villatoro, precis till vänster på andra sidan passet. De loggade båda knappt två mil. Här kämpar de sig just över det första hindret på färden österut – den läskiga elledningen.

Det var första distansflygget för bägge, vilket resulterade i veckans första "case" – ett flak öl gömt på lämpligt ställe. På kvällen hade vi fantastiskt hang och smörflyg ned mot låga landningen utanför Piedrahita. Jag fick lyft på 300 meter höjd (1300 MSL) över den lilla byn ovanför Piedrahita och kurvade i en självcentrerande blåsa åter upp till 1900 meter.

På kvällen sprang alla ungdomar på disco och Javid fick spö för att han dansade för bra.

Lö 25. Vädret var nog i och för sig vackert. Men ett stort inversionslock lade sordin på tillvaron. Man skulle ställt upp vinschar på högplatån och dragit upp till 3000 meter — då hade det nog blivit distans så det räcker, för högt däruppe syntes segelflygplan.

Dumma, dumma, dumma inversion!

Sö 26. Bort ur almanackan flygmässigt. Vi brukar skoja om att flygvädret i Piedrahita på söndagar per definition är dåligt, och i detta fall stämde det verkligen. Vi gjorde ett ursinnigt försök att komma till sydstarten, men då blåste det alldeles för mycket när vi väl kom dit. Men i hittade åtminstone en mysig bar i La Lastra del Cano, som jag flög över några dagar senare.

Istället gick vi på tjurfäktning på kvällen, i en ort som heter Candelario några mil bort. Huvudattraktionen var den stolta hästburna "Rejoneadoran" Julia Calviere, som elegant stack ned sin tjur från hästryggen och skuttade runt i fantastisk dressyrgalopp. Sämre gick det för vissa andra.

Må 27. Blåste apa. Inget flyg på dagen. I stället var vi i en fantastisk ravin och badade. Men på kvällen tog vi några djupa andetag och poppade upp som korkar framför starten i en riktig hårdvindsbalett. Här har Simon uppvisning framför El Bar Peña Negra och dess personal.

Känner ni igen bilden? Den finns med i de första upplagorna av utbildningboken "Lär dig flyga skärm!".

Ti 28. Puckad dag. Ingen kom någonstans, bara en massa flaxande hit och dit ovanför Piedrahita. Putte åkte fram och tillbaka i vinden till Barco. Jag lyckades henomföra en halv säkerhetskurs komplett med fullstall över kossorna och en liten negativ som reddes ut med vissa krumbukter. Plastkassar och mindre buskage kom blåsande uppför bergssidan, och Björn Berglund myntade en legendarisk tumregel: "Flyg inte när strutsarna kurvar!"

On 29. Jag, Putte och Gällivare-Håkan flög västerut mot El Barco de Avila. Inte lång från starten såg vi Andreas göra en värstingnegativ som övergick i en brant otäck spiral innan han fick ordning på tyget och slokörad flög ut från berget. Andreas avhängd. Putte prövade plattlandet och kurvade upp till över 3 000 meter. Jag vet att berget älskar mig och höll mig ovanför topparna. Och belöningen kom i form av en mäktig bergskonvergens som höll mig i konstant stig trots full speed. Kolla varion till vänster, här visar den 2,5 i stig, men jag låg med full speed ända upp till 3,5 i stig!

På vägen flög jag över den lilla byn La Lastra del Cano där vägen mot sydstarten börjar. Vägen som pekar upp till höger på bilden leder till sydstarten. Där den vägen börjar ligger en bar där vi hade vätskekontroll några dagar tidigare.

Jag och Putte tog oss förbi Barco, jag till vänster om stora vägen, Putte till höger. Han landade vid en damm efter att ha kämpat på lågan rätt länge. Putte avhängd. Kändes skönt. Jag hamnade någon kilometer längre upp, i den lilla byn Canaleja, i en bar i ett privat garage. Det gick till så att jag flög över byn mot ett litet fält intill där jag tänkte landa, och på väg över byn såg jag några barn som jag började hojta till: "Hola! Tengo sed! Hay una taverna con cerveza?" Och självklart kom det en hoper barn och hämtade mig på det lilla fältet där jag landade. Till den kalla ölen i garaget. Kom inte och säg att man inte har nytta av språkkunskaper!

Fick skjuts mot Piedrahita med "bar-familjen" och plockade upp Putte på vägen. Men se, vi kom bara halvvägs till Piedrahita, där skulle de stanna. Och nu kom Björn Berglund med Ibizan som redan var fylld med Gällivare-Håkan, Andreas och en fransos. Vi klämde oss också in, och nu var vi sex personer och fem skärmsäckar inne i en Seat Ibiza (inget takräcke). Trångt. Jag kom inte ens åt telefonen när det ringde.

På kvällen hade vi flera timmars skönt hang framför starten. Här startar Björn Berglund i solnedgången.

To 30. Inget flyg. Blåste apa. Putte var vinddocka och gjorde ett tråkigt nedflyg. Sedan åkte vi och badade. En dum spanjor tyckte inte att man skulle bada naken (han var väl orolig över att behöva besvara konstiga frågor från sina döttrar). När vi kom tillbaka från badet låg det enorma konvergensband över bergen norr om Piedrahita. Allt det här gjorde att vissa började få problem med nerverna, vilket tydligt framgår av bilden.

Till och med hundarna visade tecken på mental utmattning.

Barens personal suckar och tar igen sig.

Fr 31. Äntligen riktiga termiska förhållanden. Vi som knappt sett ett cumulus på hela tiden. Men det blåste, som alltid, hårt på starten när termiken satt igång. När molnen tätade igen blev det ett säkert stig framför starten, och många var i luften samtidigt.

Lö 1. Bumpigt och skumpigt, Cb-varning. Mäktiga molngator på fel ställe. Piloter landade kors och tvärs på väg mot Barco, inklusive Klemens som efter några dagars misströstande klämde till med sitt första distansflyg, och landade vid bensinmacken bortom Aldehuela. Full tank! Case! Putte flög 35 km, förbi Barco långt upp i dalgången, och landande inte förrän det började bli ont om säkra landningsplatser. Jag själv tog mark nära byn Aldenueva, så liten att den inte ens fanns på kartan.

Och tänk att vart man än flög, så kom det små bilar och hämtade. Det fungerade verkligen bra. Vi skickade sms till varandra och hojtade på radion, och det funkade! Här pustar Putte och Klemens ut med en vätskekontroll i baren i Aldehuela. Ett vattenhål på en het savann. Det satt alltid gubbar utanför och spelade tärning eller kort.

Sö 2. Ett task utlovades, alltså en tävling. Mina gamla sprinterlöparnerver löpte amok, och jag var nästan ohövlig mot stackars Klemens när han skulle hjälpa mig lägga ut skärmen: "Sköt dig själv, det är tävling nu!" Usch så jag skäms.

Men tre minuter efter fönstret öppnades var jag iväg och försvann som ett skollat troll (enligt de andra) över bergskanten till vänster. Utan höjd eller nånting, inflikar Klemens när vi skriver detta. Här backar jag ut från starten efter att ha lättat direkt jag drog upp skärmen. Det var inte alltid det gick så här bra. Piloter av alla olika behörighetsnivåer lyckades med stunt av typen "propeller" och "sopa hela starten ren". Men jag hittade en liten molntuss och kurvade mig synlig från starten efter en stund, så ingen behövde skicka ut en patrull.

16 km mot Barco blev det, och landning bland snälla hästar. I medvind. Det här var nämligen dalen där VM i kraftledningsdragning arrangerades i fjol, och det mesta står kvar. Det går kraftledningar hit, och kraftledningar dit. Och det var turbulent så det räckte över byn Los Cuartos. Så det blev lite bråttom när jag skulle ta mark, och lite medvinds "vattenskidåkning" på fotsulorna i det hala höet som täcker fälten. Och en lång promenad hem. Eller till någonstans där typ Klemens står och väntar med en bil :-) .