Nödlandning vid Vättern

Janne, Björn och Bertil åker till Huskvarna för att flyga på Rosenlundsbankarna. Plötsligt tar vinden slut och Bertil hamnar i knipa. Allt dokumenters av Jönköpingspostens fotograf.

Det börjar väldigt bra. Vinden är jämn och fin, Janne lägger ut. Det är lite lurigt att starta – eftersom hangets kant är så tvär bildas en liten rotor med död luft tio-femton meter in på platån. Bäst är att starta längre bak där vinden når ner igen, och sedan gå mot kanten med skärmen flygande ovanför rotorn.

Just så, rätt genom rotorn, och upp i luften. Så vackert som det kan bli, rakt fram sträcker sig Vättern norrut och vatten möter sjö i en obruten horisont i fjärran.

Efter en stund kommer även Bertil i luften.

Nu har en tungt beväpnad fotograf dykt upp. Han visar sig vara fotograf på Jönköpingsposten som har väntat i flera år på att kunna fånga bildder på skärmflygare på Rosenlundsbankarna. När han såg oss idag slängde han sig i bilen och körde hit.

Det är första gången Bertil flyger här, och vi har varnat honom för att hamna för lågt. Särskilt gäller det i västra delen av hanget. Om man tappar höjd framför starten räcker glidbanan för att rädda sig upp och topplanda om man flyger åt höger, eftersom hangkanten sluttar utför åt öster. Men om man kommer lågt borta till vänster kan det bli knepigt. Då gäller det att vara riktigt snabb in på platån. För nedanför hanget finns ingen strand. Sandbranten sluttar rätt ned i Vättern.

Men vänta, nu är Bertil lite väl långt borta. När man vänder i ravinen finns risken att man tappar rätt mycket höjd, och om man redan är lågt…

Aahyyaaah, this is not good. JP:s fotograf kliar sig i nacken och låter sedan kameran smattra på medan vi står med andan i halsen. Fasen, det här skiter sig.

Ja, det gör det verkligen. Men Bertil visar prov på en otrolig kyla när det väl står klart att han hamnat i taskigt läge. Det finns en liten liten hylla längst ned vid vattenkanten, 40 meter under hangkanten, och där lyckas han tråckla sig ned på torra land. Men det finns ingen som helst möjlighet att ta sig därefrån. Vad gör vi nu?

Efter att Janne och jag skuttat fram och tillbaka som yra höns, och Janne först givit sig av på (och avbrutit) en vansinnig klättring ned till Bertil framstår ett alternativ som det enda tänkbara. Jag tecknar åt Bertil att bara stanna där han är. Vinden gör det omöjligt att ropa till varandra och han har varken radio eller telefon. Det verkar som om han förstår. Sedan kastar jag mig i bilen och sladdar upp till Statoil-macken vid E4. De tror nog nästan att det är rån på gång när jag stormar in med vidöppna ögon och skriker: "REP, fixa fram REP!" Och kan ni tänka er att det ligger två 30-metersrullar av den där tunna blå linan och väntar på mig på en hylla. jag minns inte om jag betalade, men jag var snabbt ute igen i bilen med repet och på väg tillbaka till hangkanten framför Elmiamässan.

På med boseringsöglan på bilen, skarva ihop de två repen, och så en vattenflaska som tyngd i ena änden. Snurr, snurr, kast, och vi lyckas få ned repet till Bertil som fattar vad som är på gång och börjar fixa. Planen är att Bertil knyter repet i selen, och sedan promenerar uppför den nästan vertikala sandväggen i takt med att vi sakta drar honom med bilen. Allt är klart, repet har räckt precis. Vi börjar dra. Vi hinner 15–20 meter tills vi ser något vi inte tänkt på. Repet har skurit ned i hangkanten. Om det stöter på något vasst och går av, då typ dör Bertil. Snabbt, fram med ett fälgkors som vi lyfter upp linan i så det glider säkert. Vi fortsätter, ända tills bilen inte kommer längre. Staketen in till Elmia-mässan står i vägen. Men Bertil är nästan uppe, och tillsammans drar vi honom den sista biten. JP:s fotograf hjälper till.

Bertil är uppe, och vi ramlar ihop i en svettig skrattande hög.

Fotografen är helt lycklig över att ha fångat ett drama på bild, och det blir lite "damage control" när en redaktör på hugget ringer dagen efter. "Jasså det där, svarar jag förvånat när hon frågar om "kraschen". "Nä, det var inget speciellt. Lite tokig landning bara. Man får vara beredd på sånt i äventyrssporter". Och resultatet blev ett kul reportage i Jönköpingsposten (som vid denna tid liksom de flesta andra dagstidningar var i fullformat).

Text på förstasidan:
Fri som fågeln. Det finns ingen charmigare sport än skärmflygning, säger entusiasterna som ständigt är på glid runtom i landet. Men tar vinden slut kan landningen bli lite tumultartad. Som för Bertil Ivert från Stockholm, som fick göra en nödlandning bland stenarna mer vid kanten av Rosenlundsbankarna. En kompis sprang och köpte ett stycke rep och med hjälp av en bil så drogs han så småningon helt oskadd ur ravinen. Rosenlundsbankarna är en av skärmflygarnas mest populära "häckningsplatser". Ett perfekt ställe för skärmflygning, eller hangflyg som det heter när man flyger mot vinden. En måttlig nordan, då är det utmärkta förhållanden. En vind som sveper in mot bankarna och pressas uppåt och får skärmflygaren att följa med i vindsnurren uppåt.

Bildtext översta bilden:
Nödläge. Bertil Ivert från Stockholm glider lignt och har läget under kontroll. Men plötsligt tar vinden slut och han börjar dala ned mot branten. Nu gäller det att hitta bästa möjliga plats för nödlandning.

Bildtext vänstra bilden:
Stigande luft. Den rätta uppvinden vill inte infinna sig för Björn Hårdstedt. Hans kamrat Jan Björenäs försöker dock hjälpa genom att lyfta honom uppåt.

Bildtext mittersta bilden:
Alltid på glid. Skärmflygaren har alltid "flygplanet" med sig, vanligtvis nedpackat i en ryggsäck. Det är charmen med sporten, tycker dessa entusiaster.

Bildtext högra bilden:
Dags för start. Att få upp skärmen i luften kräver sin teknik och för förbipasserande gäller det att se upp för att inte av misstag följa med upp i luften.

Bildtext nedre vänstra bilden:
Mäter vinden. Måttlig nordlig vind, då är det perfekt för skärmflygning vid Rosenlundsbankarna. Men den kommer inte på beställning. Björn Hårdstedt mäter vindstyrkan före uppstigningen.

Bildtext nedre högra bilden:
Som en fågel. Frihetskänslan med jorden under sig och det blå lufthavet omkring sig. Ser det inte härligt ut, säger Björn Hårdstedt och tittar upp mot sin kompis.