Påsk i Åre

Det låter som en klyscha att det alltid är bra väder i Åre när Fenix är på besök, men det är faktiskt sant. Vi flyger för det mesta nästan varje dag under påskveckan, och det har aldrig hänt att vi flugit mindre än hälften av dagarna. Därför är påsken i Åre en av klubbens populäraste traditioner, och tillsammans med familjer brukar vi vara runt 40 personer på plats.

Håkan Lindqvist ska just starta i Tväråvalvet, Johan Kattilavaara och Klas Bengtsson i luften.

I år var det lite annorlunda såtillvida att det var lite ostadigt i början av veckan, och att det inte blev bra termiska förhållanden på sydsidan förrän i slutet av veckan. Allra bäst var det på påskdagen då många börjat packa och åka hem. I början och mitten av veckan blåste en frisk nordvästlig vind som var lite i starkaste laget för de oerfarna. Men för oss andra bjöds på bland de häftigare flyg vi varit med om.

Tväråvalvet, ovanför kabinbanornas toppstationer, är en närmast perfekt hanggryta. Den skålade formen som smalnar av uppåt ger en helt fantastisk kompression, med ett stig som ökar med höjden med samma sug som när man trampar gasen i botten i en 80-tals SAAB Turbo. Misstaget många gör är att ställa sig och försöka starta precis på kanten där man kommer fram efter att ha parapulsat från kabinbanan. Där är vinden som allra starkast, och risken är stor att man tappar fotfästet och draggar långt upp på Åreskutan. Det hände en viss Ring J:r, vilket var lite surt för jag fick syrliga kommentarer om att Fenixarna fladdrade åt alla håll när Ring J:r liksom pappa är från den där varmfrontsklubben.

Nä, man ska knalla ned lite i backen, ned i grytan, så långt att man säkert kan markhantera vingen. Där lutningen är brant har skärmen också kortare väg upp till flygläge, vilket minskar risken för draggning. Man lyfter å andra sidan som en kork, så det är mycket viktigt att kontrollera att det är fritt i luften innan man börjar fibbla med a-remmarna.

Piruetter i Tväråvalvet (vänster). Segelflygplan susar över (höger).

Det fantastiska med Tväråvalvet är inte bara att det lyfter så fint, utan att hela grytan vintertid är täckt av ett tre meter tjockt snötäcke. Det här är stället att lära sig riktig grisik hårdhangning, utan risk att slå sig. Hur hårt man än kraschar (nästan i alla fall) så är det bara att borsta av sig snön och kravla upp igen. Det värsta som kan hända är väl att man hamnar så långt ut i snön att man inte orkar tillbaka (fråga Lasse Rheborg om den saken). Själv tränade jag wing-over och tajta spiraler på låg höjd tills jag tappade skärpan och plöjde ner i snön med våldsam kraft. Urban såg mig studsa och släpas över 30 meter innan jag stannade och funderade över om jag hade "brutit ryggen eller bara nacken", men det var som att kastas runt i ett stort hav av dunbolstrar — mjukt, vitt och fluffigt.

Stefan och Gustav på Åreskutans topp. Den här dagen tog det en stund innan vinden fick fart. Vi satt på toppstationen och åt våfflor (ständigt dessa våfflor) tills vi chansade på att det bar. Från Skutan kan man lätt ansluta till Tväråvalvet. Men först måste man reda ut linorna:

Vi hade två sådana här dagar, och den sista, på fredagen, landade vi inte förrän vid åttatiden, när solen redan gått ned på Draklanda och liftarna stängt för över tre timmar sedan. Det var en fantastisk upplevelse att ha hela Åreberget för oss själva, undantaget pistmaskinerna. Några av oss flög fyra–fem timmar den dagen!

Urban i luften framför ett gäng startande piloter.

Den tjocka snön är naturligtvis till glädje även för nybörjarna. Det ska i ärlighetens namn sägas att det inte bara var varmfrontspiloter som stod på krönet och fånade sig, där fanns också vissa elevlicensare från Fenix som rent formellt inte hade något där att göra med tanke på hur hårt det blåste. Men att grounda folk när vi flög bland dunbolster kändes lika fånigt. Om man ska krascha, ramla och dragga, och förhoppningsvis lära sig något av det, så är det just här (på vintern alltså, på sommaren skulle man inte överleva i fem minuter – hela tväråvalvet är fullt av vassa klippblock). Så min egen "polisiära" insats bestod i att flyga över "småglinen" och skrika åt dem att gå ned i backen, och i några fall (under utstötande av en del fula ord) topplanda och hjälpa dem komma iväg.

Klättermus försöker starta.

Sista gången jag topplandade, sent på fredagkvällen, bar det sig inte bättre än att jag fick en elak knut på en bromslina när jag åter startade. Det var lite pinsamt, för vi var fyra piloter som låg och väntade på att kunna flyga ned utan att lämna någon ensam kvar på berget. En elevlicensare vid namn Klättermus försökte starta i en halvtimme, men bönade och bad att få slippa promenera ned för berget. Jag landade, sparkade iväg Klättermus, och startade sedan med vänstra delen av vingen låst i 30 procent broms. Det var bara en sak att göra (för knuten gick inte att pilla upp) och det var att styra in mot berget i en lång vänstersväng, nödlanda i sluttningen, lösa upp knuten och parapulsa uppför berget och starta igen. Som tur var bar snön ganska bra, men oj vad jag svor. Lärdomen: Kolla alltid bromslinorna ordentligt innan du startar, särskilt om du haft en röjig landning, vilket var fallet här.

Utsikt mot norr med Tott-Hummeln till höger i bild.

De två dagar som det blåste för hårt för flygning även för "hard core-piloterna" hade vi hårdvindsbalansering på Åresjön, och provade segelflygning (en klubb flyger från en startbana på isen).

Men på fredagen hade vi fina termikflyg över Åresjön, ända upp på Renfjället tvärs över sjön. Nedan kurvar jag och Urban i ett turbulent område som troligen var en vågrotor från Åreskutan. Till slut var vi så slut i huvudet att vi landade nere på isen.

Boendet var i år uppdelat på i huvudsak två ställen. Dels Backpackers Inn rakt nedanför torget, och dels Linnégården borta vid Olympialiften. De har sina respektive fördelar. Från Linné är det nära till både Olympaliften och till Draklanda (man behöver inte bil), och till Backpackers kan man kravla hem med hörntänderna från nöjesställena i stan. Vi hängde mest på Broken, nattklubbarna kändes inte så lockande.