Ännu en hangresa till Brahehus

Ännu en lyckad resa till Vättern. Vi har haft tur denna vinter – eller är det så att vi börjar bli skickliga på att bedöma väderprognoserna? Att det var läge för Brahehus och Gränna syntes på väderkartorna redan i början av veckan. Västnordvästliga vindar över hela södra Sverige betyder bara en sak: Packa bilen, tanka, kör.

Två bilar fyllde vi. Som vanligt fanns det olyckskorpar som kraxade om att det nog skulle blåsa för mycket, men prognoserna för Vättern har vi studerat i så många år att vi börjat utveckla ett sjätte sinne för dem. Denna vinter har vindprognosen generellt varit för hård. Vi satt ändå och plirade skeptiskt ut genom bilfönstren på vägen ned. Väglaget var helt kusligt, med så svår blixthalka att vi ringde och varnade varandra. Vid Stavsjö körde vi in i ett tätt snöfall, men då var det dags för fika (stället rekommenderas förresten, som ett lysande undantag i landets eländiga vägkrogkultur). Meteo Master lugnade massorna: "Det blir nog bra när vi kommer fram!"

Halvvägs nere började vi ringa våra kompisar i Jönköping, och med en timme kvar till Brahehus fick vi tag på Johan G. Han och ett gäng smålänningar höll just på att packa ihop nere på Brunnstorpsstarten i Huskvarna, för att vinden låg för mycket på NORDOST!! Jubel i bilen, gasen i botten.

När vi närmade oss Brahehus sade någon: "Om de är i luften när vi kommer fram skriker jag". Och vi skrek. Det var Johan och Mattias och Harald som gjorde piruetter över Brahehus, men vi gjorde dem snabbt sällskap. Sällan har en urpackning gått så fort. Jag var i luften mindre än tio minuter efter att vi kommit fram. Peters bil låg något efter oss, men de var lika snabba.

Vi flög i en halvtimme ungefär, sedan avtog vinden, och alla fick landa vackert nedanför Brahehus. Så här glada var vi efteråt (för några var det första riktigt bra flyget vid Vättern):

Medan vi packade skärmarna ökade vinden igen. Peter S kom iväg i precis rätt ögonblick och försvann norröver. Efter en stund såg vi honom vända rakt ut från hanget med sträckta ben, bara för att sakta sjunka rakt ned. Det märktes inte på marken, men tydligen hade det blåst upp på höjd. Peter försvann bakom horisonten. Smålänningarna åkte till Gränna-starten, och vi andra åkte för att leta rätt på Peter. Vi hittade honom några kilometer bort på ett gärde. Det hade ökat ordentligt, och Peter hade jobbat hårt för att ta sig ned. Då släpper Peter förstrött:

– Såg ni han som spann ned i skogen?

Tydligen har en pilot inte lyckats stå emot vindökningen, utan blåst över hangen, över motorvägen, och in över skogen där han på något sätt kraschat. Vi slängde oss på telefonerna, men smålänningarna var redan ute och letade. Det visade sig vara Skärmflygförbundets kassör som hållit lite dålig marginal till hangkanten, och som blåst över när det friskade i. Men han hittades hel och ren efter en stund. Så vi vände åter till Brahehus-starten. Och nu hade vinden stabiliserat sig på en suverän nivå.

Det var det mest enorma vädret någon av oss varit med om vid Vättern. Lyftområdet var gigantiskt. Det gick att flyga nästan ända ut till sjön. Tumregeln var att försöka hålla sig framme vid gamla riksvägen, för att ha marginal att ta sig ned om vinden ökade. Själv flög jag bort till Gränna och topplandade efter några akrobatiska testinflygningar. Där stod smålänningarna, och även några Grillby-Cirrusar som undrade om det var för hårt för att starta. Efter att ha rått dem att gå ned lite i backen (Gränna-starten har en jättefin sluttning FRAMFÖR starten som man kan pröva om man tycker det är för hårt på själva starten. Då har man bättre marginaler att avbryta om det blir för läskigt) så drog jag iväg och flög "hemåt" Brahehus. Cirrusarna kom snabbt efter, och som mest var vi över tio piloter som lekte framför och över ruinen.

Det var flera som gjorde sina bästa och längsta hangflyg någonsin. Nedan flyger kassör Per med Visingsö i bakgrunden.

Och på nästa bild är det Johan Kattilavaara som snurrar ovanför ruinen.

Själv fick jag två och en halv timme i luften, nästan halva restiden (hyfsad benchmark), och glädjer mig åt att jag säkert lever ett halvår längre av den kompromisslösa lycka det innebar att göra så här gosiga grejer i luften.

Långt innan mörkret föll var vi så trötta allihop så vi började landa av egen fri vilja. Stackars Gustav satt på toppen, nykter men oflugen pga en sen natt med några kompisar som aldrig gått hem, med nycklarna till den ena bilen. Nycklarna till den andra bilen låg i min ficka, så jag ville gärna topplanda. Jag jobbade i en halvtimme för att ta mig ned på starten framför ruinen, men det var helt omöjligt. Jag har landat där förrut, men nu blåste det för mycket. I stället prövade jag till slut att landa på gräset intill motorvägen, på ruinens södra sida. Hanget är ganska flackt där, men det är givetvis ändå akut rotorvarning. Gustav gick och kollade den tilltänkta landningsplatsen – vindstilla. Lite sats, och så en inflygning i hög fart. In i nollvinden, lite dyk ut mot hanget, och in i lyft igen. En stund kändes det som om jag skulle hamna i ett träd men då stallade jag resolut ned från två meter ungefär. "Puff" på airbagen, och så var en underbar flygdag till ända (!). En god middag på Amalias restaurang, och sedan 30 mil hem. Johan var snäll nog att ta ratten, för själv var jag himmelskt trött.

Vi kommer tillbaka!

Text: Björn Hårdstedt Foto: Björn Hårdstedt och Peter Sjöstedt