Costa del VOL

Fenix äntligen på klubbresa till Spanien igen i september 2006

Text: Björn Hårdstedt Foto: Björn Hårdstedt, Hans Eklund, Bertil Lundblad, Björn Svedemar

Orsaken till att Fenix en gång bildades var att ett gäng stockholmsflygare hamnade på en resa till Spanien hösten 1997, trivdes ihop och tog tag i och rekonstruerade en klubb på dekis som hette Capitol Soul Gliders (läs mer om den resan här). Traditionen med Spanienresa på hösten fortsatte, men så något år var det ingen som orkade dra lasset med att organisera och vips så var traditionen borta. En av nackdelen med den rätt stora medlemsomsättningen inom skärmflygningen i allmänhet och i vår klubb i synnerhet är att vi har "kort minne". Se bara hur Klövberget "glömdes bort" i många år.

Hösten 2006 var det dock äntligen dags igen att åter ta den spanska flygkusten – Costa del "Vol" – i besittning (fästmön som är proffs på spanska påpekar att det egentligen borde heta "Costa del VUELO", men har sympati för det konstnärliga). Nu var det få som hade någon erfarenhet av flygning i södra Spanien, men några av oss som var med på 1900-talet tog tag i saken. Först gällde det att välja ställe. De första åren var vi hos Antonio Castro på hans "Parapente Tropical". Antonio var alltid en suverän guide, och med hans fyrhjulsdrivna VW Synchro-bussar och galna chaufförer tog man sig till de mest bisarra starter, om än med hjärtat i halsgropen ibland. Men Antonios ställe har en stor nackdel, om man är intresserad av något annat än att flyga och sova – pensionatet ligger en bit bortom Motril (som i sig är en förskräckligt trist stad), inknökat i någon slags fruktodlingsslum, på säkert avstånd från varje form av restaurang, bar, strand eller affär. Man behöver bilen vad man än ska göra. Nattliga promenader är inte trevliga pga alla kringstrykande byrackor. Antonio guidar inte lika engagerat längre, har vi fått rapporter om, så valet föll på ett annat ställe, där vi var de sista åren.

Hotel California är ett litet hotel som drivs av belgiske (fast han låtsas vara engelsman) skärmflyginstruktören Dirk och hans brittiska fru Tracy. Stället ligger suveränt just i utkanten av Almuñecar, en vacker småstad vid kusten med lång strandpromenad med bad och historisk stadskärna inklusive morisk borg. Allt på promenadavstånd från pensionatet. Stora kustvägen mellan Malaga och Almería går precis utanför dörren och stör lite grann ibland, men när motorvägen är klar om ett par år blir det riktigt fint. Nedan värdparet och miljön ute på terrassen på Hotel California, för stunden tom på öl- och GT-drickande skärmflygare.

<

När man bor på Hotel California flyger man i huvudsak på fyra ställen. Tre termiska bergsstarter och ett kusthang. Otívar ligger i bergen ovanför kusten på bara trekvarts körväg från hotellet, Orgiva är en liten by i Alpujarras-bergen österut. Cenes hittar vi i Granada, och La Herradura, ja det är grannstaden längs kusten, tio minuters bilväg västerut.

Resan 2006 planerades för att få ut maximal flygning för pengarna. Med utresa i svinottan på fredag morgon 8 september och hemresa nästa lördag kväll, öppnades för nio tänkbara flygdagar. Och så blev det faktiskt nästan också. En dag gick bort pga regn, och då passade vi på att studera a) grottorna i Nerja, och b) bilköerna runt Malaga. Men resten av tiden hade vi flygmöjligheter varje dag. Det var så bra att i stort sett alla som aldrig besökt den moriska borgen Alhambra uppe i Granada klev av flygningen under en dag för att göra det klassiska kulturella besöket i ett av Europas främsta kulturarv. Eller så kunde man strosa runt i Almuñecar och njuta av alla vackra blommor.

När vi kom till Malaga var det en väldig röra på flygplatsen med massor av nyanlända passagerare som snubblade runt ute bland bussarna. Det tog en stund innan transferbussen till biluthyrningen dök upp, men resan är kort och sedan var vi snabbt på väg mot Almuñecar. Det går som sagt motorväg större delen av resan till Almuñecat nu. Annat var det första gången vi var nere, för tio år sedan, då gick resan på en krokig landsväg ända från Malaga.

Svisch in på Hotel California med bagaget, och så full fart mot dagens flygställe, som var Cenes. Färden går upp från kusten mot Granada. Först i den djupa ravinen längs Rio Guadalfeo som är nästan helt torrlagd numera. Det är platt till en början, men sedan börjar det gå uppför och man passerar Vélez de Benaudalla och den mäktiga Rules-dammen (Presa de Rules) som vi sett byggas under tio års tid och som ska vara fylld med vatten 2008. Det är därför som så lite vatten flyter i floden nedanför. Sedan blir vägen bredare och det blir motorväg. Det ska bli motorväg hela vägen från kusten så småningom, men bygget har förinkats av ett kolossalt haveri på en av byggplatserna. faktum är att även bygget av motorvägen längs kusten förbi Almuñecar också drabbats av en allvarlig olycka, då en gjutplattform rasade och en massa människor dog. Spanjackerna för skärpa till sig med sina brobyggen, känns det.

Cenes de la Vega ligger just utanför Granada, på väg upp mot Sierra Nevada. Det tar nästan en halvtimme att köra upp från landning till starten även om den ligger rätt nära fågelvägen, för man måste köra en lång omväg. Och på vägen kan man stöta på överraskningar, till exempel en flock getter. När bilarna kommit fram till parkeringen återstår knappt hundra höjdmeters promenad uppför en fin stig längs en brant sluttning. Sedan har man gjort sig förtjänt av en liten paus och en klunk vatten.

På bilden nedan står Björn S, Lena och Stor-Hasse på starten och tittar ned mot byn Cenes de la Vega och själva staden Granada längre bort. På de lummiga kullarna hitom Granada ligger Alhambra, ett av UNESCO:s världsarv, den bäst bevarade lämningen efter det moriska (arabiska) kungarike som övergavs i slutet av 1400-talet. En bra dag kan man flyga bort över Alhambra, men märkligt nog är det dåligt lyft över staden, och vi var flera som vände på låg höjd över Alhambra och räddade oss hemåt med hjärtat i halsgropen. Någon var tvungen att landa uppe på högplatån ungefär bakom Stor-Hasse, och fick sig en go' promenad.

Starten är stor och fin. Den cirkulära stengrunden från vad som kanske en gång var ett fårhägn, blir den naturliga samlingspunkten där man lägger sin utrustning och börjar göra sig i ordning. Sluttningarna är mjuka, och det finns goda möjligheter att landa en bit ner i backen om man skulle vilja det. Ofta lyfter det rakt framför starten, eller så får man jobba på en bit ut där det finns "husblåsor" som brukar funka. Eller så tar man chansen att plocka något ute i fria luften på väg ned mot landingen. Nedan startar Stor-Hasse, med fotografer igång både på marken och i luften. En filmsekvens om du klickar lilla bilden nedan.

Bilden nedan är tagen rakt in mot starten några hundra meter ut i flygområdet, 70–80 höjdmeter under starten.

Landningen ligger precis där stora vägen upp till Sierra Nevadas skidorter börjar gå uppför. Granada stad har förresten just beslutat att bygga en kabinbana från staden ända upp till skidområdet. Som på så många andra flygställen är landningen från början en soptipp. Men nu har den lokala klubben städat upp ordentligt, och man slipper riskera få glasskärvor eller gamla armeringsjärn i tygen när man landar. Det är faktiskt en rätt fin landning, stor som en fotbollsplan. Men man måste ändå tänka på sin inflygning, för landningen ligger en bit ovanför den övriga terrängen, och om man stirrar sig blind på hur högt man är över marken rakt under sig är det lätt att komma för lågt, och så får man landa ute på någon åker istället.

Vi var i Cenes flera dagar och kände oss efter ett tag både bekanta och bekväma med flygområdet. Det gick att få ansenlig höjd över starten, och sedan antingen gasa ut över dalen i avsikt att ansluta till platån på andra sidan där ett knallrött grusfält lockade som värsta skogsrået. Eller också följde man med termikblåsorna bakåt, upp mot Sierra Nevadas toppar där det dock fetade igen rejält flera av dagarna. Och när det började åska och det vita blev alltmer mörkblått tryckte även de hetaste piloterna gasen i botten tillbaka ut mot Granada.

Nu finns det ju mer att göra i Spanien än att flyga, tyckte de flesta av deltagarna på denna resa. Andalucien är en fantastisk provins med massor av saker att göra och ställen att se. För det första är Almuñecar riktigt mysigt. Det ligger lika utsökta som billiga restauranger bara runt hörnet. Och om man går ned till strandpromenaden så är det full fart på kvällarna med massor av flanerande spanjorer, och ett pådrag av försäljare komplett med afrikanska män som kränger femkilos trägiraffer och kopior av märkesglasögon som går sönder direkt. Mest prisvärda var nog de batteridrivna fiberoptik-lamporna. Och på dagarna kan man som sagt njuta av blomsterprakten eller besöka hur många moriska fyrtorn som man kan önska sig. Just det här tornet (nedan) står vid ett flygställe som heter Alfamar, där vi inte flyger så mycket längre eftersom en dum tysk har spärrat av starten med höga staket.

Fyra ordentliga utflykter gjordes av olika grupper av deltagare. Till Nerja var de flesta med. Där finns fantastiska grottor som upptäcktes så sent som i slutet av 50-talet. Och Alhambra har redan nämnts. I den gamla moriska och senare kastillianska kungliga palatsstaden kan man tillbringa en hel dag. Eller snarare: man är så illa tvungen om man inte köpt biljetter i förväg. Man måste nämligen vara där tidigt för att ha en chans att alls komma in. Endast sextusen biljetter om dagen säljs, och man får en slottid att passa under vilken man har tillträde genom entrén till de allra finaste palatset. Den tiden kan mycket väl vara halv sju på kvällen, men det är ändå svårt att ha en tråkig stund under dagen.

En annan genuin spansk upplevelse är att gå på tjurfäktning. Stor-Hasse klurade ut att det var Corrida, alltså tjurfäktning, i legendariska tjurfäktningsstaden Ronda under vår vistelse i Spanien. En liten kärna hårdföra män tog bilen till Ronda tidigt på söndagmorgonen för att hänga på låset när Plaza de Toros biljettlucka öppnade. Ronda har stolta traditioner som tjurfäktningsarena. Både Ernest Hemingway och Orson Wells hängde här en gång i tiden, och livet runt Corridan skildras bland annat i Hemingways roman "Döden på eftermiddagen". Fästmön som är litteraturvetare flaggar även för ett annat av Hemingways mästerverk i tjurfäktningsmiljö – "Och solen har sin gång", som utspelar sig i Pamplona och enligt henne är litteraturhistoriens drink-tätaste roman med repliker som "Let's utilize this bar".
Bertil bekräftar nedan: "Tenemos billetes!"

Nu finns det ju de som tycker att tjurfäktning är grymt och så där, och att man inte ska gå på sådant. Och det kan man ju tycka, precis som man kan tycka synd om djuren i samband med sportfiske eller älgjakt. Men åtminstone när man ser EN corrida, så känns det rätt OK. Det vi såg var beridna tjurfäktare, rejoneadores, och betoningen i det som hände på arenan låg minst lika mycket i fantastisk ridkonst som i att sticka svärd i tjurar. Det är en ridskola, Real Maestranza de Caballería de Ronda, som anordnar spektaklet, och det är verkligen ridkonst i den högre skolan.

Titta till exempel på bildsekvensen till höger (klicka bilden), när människa och häst fintar bort tjuren som om det vore en match i spanska fotbollsligan. Vackert!

Efter det här otäcka tar vi några blommor innan vi går vidare.

Det finns massor av vackert att titta på nere vid kusten också. Almuñecar är i sig värt många långa promenader eftersom hela den historiska stadskärnan är bevarad. Ytterligare en fin stad en bit bort är Salobreña som på håll ser ut som en vit ogenomtränglig klippa, men som i själva verket består av en massa hus som är byggda längs branta gator och krönta på toppen av, förstås, en morisk borg. Små mysiga restauranger med smaskig paella bidrar till feel good-faktorn. Gissa om vi blev förvånade då det kom en BUSS rullande nedför en av gatorna som var så trång att vi tyckte det var närmast genant att köra bil där.

Efter denna smaskiga lunch fortsatte vi promenaden uppåt stadens och kullens topp för att lösa biljett in till den gamla moriska borgen.

Det fanns även mer moderna ruiner här uppe på kullen. Vad sägs om nedlagda Radio Salobreñas nedslitna rymdskeppshus?

Men det var ju ändå flygningen som gjorde att vi åkte hit, så nu ger vi oss ut och flyger igen, och det rejält. Denna gång går färden upp till Otívar, en bit upp längs gamla vägen till Granada. Det är en trång men fin start alldeles framför en telestation, med härlig utsik ned mot kusten. Eftersom det är lite trångt på starten brukar man ställa ned säckarna ovanför masterna och göra sig i ordning där. Själva starten ligger nedanför telestationen i mitten.

Det normala för piloter på P1-nivå är att flyga runt framför starten och om möjligt kurva upp mot bergen bakom starten med tänkbar höjdvinst på uppåt tusen meter. För piloter med distansbehörighet finns några "tasks" man kan göra här, och ett av dem är att flyga hela vägen ned till kusten. Det är ingen mosterdistans, men full av trevlig problemlösning eftersom det sjunker som bly i dalarna mellan de toppar och bergskammar där man tankar höjd. Möjligheter finns till lååånga promenader om man bombar på fel ställe. Det är dock förhållandevis "säker" flygning eftersom det finns gott om hyfsade landningar längs vägen, bland annat på de brandgator som är huggna kors och tvärs över bergen. Nedan är ivriga Lena först framme på starten. Till höger Dirk i luften. Landningen ligger vid den ljusa fläcken under Dirk på bilden. Den är rätt stor, men kan vara grymt termisk, vilket sällskapet skulle få erfara senare denna dag.

Själv var jag väldigt sugen på att komma iväg. Efter några år med väldigt slutkört tyg över huvudet hade jag investerat i en ny vinge som redan bjudit på riktigt trevliga upplevelser i Greolières tidigare på våren. Jag har varit här några gånger förrut, men bara flugit platsbundet. Lite koncentration i avskildhet före start, och sedan vips iväg. Det lyfte direkt, på vanliga stället strax till vänster framför starten, och sedan gick hissen med stadigt pipande mot bergets topp. Briefingen före start är viktig här, för det gäller att nå vissa höjder innan man drar iväg över dalarna. Och sedan krävs modet att dyka rätt in mot de toppar som ska funka, eller beslutsamheten att vända i tid för att slippa bomba i dalen.

Efter att ha toppat ur på 1 400 meter, där molnbasen låg denna dag, styrde jag enligt färdplanen rakt mot "Pyramiden", en spetsig terrasserad bergstopp på andra sidan första dalen (tänk att all mark är terasserad här, även om den lutar nästam vertikalt – vad dom har slitit). Pyramidtoppen syns nere till höger på vänstra bilden nedan. Det funkade sådär när jag kom dit. Tillräckligt för att ligga kvar och guppa upp och ned, men inte tillräckligt för att komma högt och vidare. Så jag hängde på och såsade runt över Pyramiden en bra stund. Till höger nedan vyn i riktning tillbaka mot starten, som ligger längst till höger i bild. Rakt fram skymtar man vägen upp mot högplatån (gamla vägen till Granada) och den gamla besninmacken.

Vinden ökade, och det började bildas allt fler moln. Det kändes som om de kom fräsande snett upp från kusten, ungefär 45 grader mot min flygriktning ned mot La Herradura, så nu fick jag nog snabba på om det skulle bli något. Lite hopp och skutt som gjorde fotografering omöjlig en halvtimme tog mig över de knepiga partierna, förbi tre dalar ned mot det långa finalglidet mot kusten. Där behöver man också lyft på vägen men det kändes som om det skulle komma också. Det var en sådan dag. Nu började en öl på stranden kännas helt plausibel, och jag hojtade på radion till de övriga: "Vi ses på beachen". Ett risktagande eftersom sådana stöddiga uttalanden lätt straffar sig om Herr Murphrey lyssnar.

Jaha, efter sista toppen blev det alldeles lugnt i luften, och jag passade på att fotografera. Vind snett från höger, lite på skrå ned mot La Herradura i en glidvinkel som sluttade aningen för brant för att kännas bekväm. Skulle jag verkligen behöva landa vid motorvägsbygget och promenera till stranden? Ve och fasa. Men lagom över motorvägsbygget (syns i nedre högra hörnet på högra bilden nedan) kom en fin blåsa så jag faktiskt kunde KURVA in över La Herradura, ända bort till andra änden av stranden.

En massa wingovers och spiraler och tjoanden senare gjorde jag ett långt swoppande finalglid längs stråparasollen på stranden, och landade framför en av restaurangerna. Det var skönt att lägga ned kalotten i skuggan intill ett bord och ropa på en Cerveza! Jag hörde en del gap och skrik på radion, men det verkade inte som om någon mer kom efter mig till stranden. Robert gjorde ett tappert försök, men körde fast i motvinden och fick sig en stärkande promenad. Övriga hade fullt upp att ta sig ned på huvudlandningen i Otívar, för det hade blivit skickligt termiskt, och det krävdes riktiga cockelspaniel-öron och kalla nerver för att ta mark. Nedan är det Hans Å som försöker halka in på finalen, guppande än hit än dit på den bubblande marktermiken. Bertil har sprungit upp och stoppat en bil för att ge piloterna i luften lite extra marginaler. Under tiden hade jag tagit fram badgrejerna och simmade runt i Medelhavet.

Till slut hade alla lyckats bråka sig ned på landningen i Otívar, och hoppade i bilarna för att ta sig till La Herradura. Där satt jag fortfarande på stranden och smaskade tapas och drack öl (men bara en eftersom jag ville hålla mig flygbar) när det började synas små människor uppe på starten. Vinden var fortfarande svag, men det kändes som om den sakta ökade lite. Snacket på starten borde någon ha spelat in. Vi hade ju pratat mycket om det här hanget hemma i Sverige, men det var många som förhöll sig väldigt skeptiska när de kom fram till starten. "Kan det här verkligen funka, nä det går väl inte, man kommer att hamna i någons swimmingpool..." Jag visste ju bättre, så när det började packas upp skärmar däruppe var det dags att omgående klättra upp. Det går en stig upp på baksidan av de stora bostadshusen, man kommer upp från väster. Förr hände det att vi körde upp den vägen, men bara med Antonios galna VW Synchro-bussar. Bertil startar nedan som förste man när jag är på väg upp, och övriga håller på att göra sig i ordning.

Nu hinner vi inte vare sig skriva eller snacka, för nu måste vi i luften så fort det går. Upp med vingen, några steg ut i luften och sedan en vänstersväng in över husen så fort som det är möjligt. Och visst lyfter det! Fast fortfarande står ett gäng kvar på marken och undrar om det verkligen är möjligt. Men det är ju det

Nedan starten uppifrån ur två olika perspektiv. Till vänster Björn H:s bild av starten snett bakifrån höger, Folke ska just starta medan Stor-Hasse håller på och lägger ut. Till höger Bertils bild av starten nästan rakt framifrån, lite från vänster. Där är det Robert som just ska starta, och Björn H som håller på att lägga ut (men blev avbruten att Antonio Castro plötsligt dök upp, och vi måste naturligt växla några ord – det var Antonio som lärde oss älska den här regionen. Han såg ut att må bra, men förefaller mer intresserad av fastighetsaffärer än flygning nuförtiden).

Fullt med folk i luften. Alla var uppe tillsammans ett bra tag, och så var det några andra också, så totalt var vi 20 pers utan att det blev i närheten av trångt. Nedan Bertil, Lena och Håkan i förgrunden. Bilden är alltså tagen i rakt motsatt riktning mot den allra första bilden i reportaget.

Luften var fantastiskt jämn och fin, och man kunde leka och ha kul. Gnugga öron, göra 90+ wingovers, vad som helst. Nedan Björn S och Hans Å.

Efter ett par timmar började några av oss sakna marken, medan andra hängde kvar nästan till skymningen. Det blev stort kalas nere på restaurangen som jag "valt ut" ett par timmar tidigare. Cerveza och Sangria och massor med tapas, och så hoppade några till i och badade.

Det blev en fin fortsättning på veckan, och faktiskt flygning i La Herradura även allra sista dagen innan vi var tvungna att åka till Malagas flygplats. Några envisa j-r vägrade åka hem och packa, utan stannade kvar och väntade på att brisen skulle komma igång, och det är klart att den gjorde. Mungiporna var uppe vid öronen på de svettiga skärmflygare som kom insladdande i allra sista stund för att hinna duscha och packa innan vi lämnade Hotel California och Almuñecar för denna gång.

Vi kommer tillbaka!