Han kommer ju inte ned

Håkan har hängt kvar i långt över en halvtimme nu, uppemot en trekvart. Räddat sig riktigt lågt några gånger men så är han också en av de högst rankade i klubben. Varför sticker han inte? Och varför är inte jag däruppe????! Piloten som är inkopplad har trassel med backvind, har kanske inte världens bästa markkontroll. Borde han inte lämna plats för någon bättre…?

Lugna ner dig nu. Backvinden ÄR för stark, även för dig.
Och titta, nu är han i luften.
Nästa pilot kommer iväg snabbare så nu är det bara att vänta på en lina.
Båda piloterna ansluter till Håkans nu skit-fina blåsa [går inte moppen fortare??].
Klockan är snart två.

Inkoppling, ”sträck linan”.
Backvind; spring av bara h-vete, ”kör kör kör”, lyft, turbulens, inslag! litet, blåsa, kolla höjd; 100m; för lågt, turbit, blåsa, 250m, flaxa med benen, ser Olle mig mitt i solen? JA – han minskar på draget, och jag releasar rakt in i blåsan, stig på en å'n halv, jag lyckades.
Tack Olle.

Lyftet tar mig upp till 800m och jag kurvar med andra piloter för första gången på flera år. Mycket trevligt! Och lite stressande; har de koll på mig? Och vart tog de vägen? Ah, där är den gula skärmen och där är den gröna, båda pilot 1:or på väg tillbaka mot fältet. Men varför drar Håkan åt samma håll? Måsta fixa radion så jag kan prata i luften också. Lyftet är borta så jag hänger väl på. Men vänta nu! Jag viker av mot grustaget och kollar lite. Ah, en blåsa på 1,5 till 2; jag struntar i Håkan. Och se där, Andreas drar förbi.

Hänger på honom och närmar mig i snabb takt FL60. Fan! Taket! Ja, ja, gå ur och flyg mot sydväst. Vart tog Andreas vägen? Rakt väst, är han rädd för sjön? (Skulle kolla sektorgränsen visade det sig). Jag flyger tvärs över den smala Lännasjön och sen SSV längs riks-55:an. Om man håller sig öster om vägen klarar man hörnet på Eskilstuna CTR.

Malmköping: Borde vara mer än 2 mil från Malmby. 800 meter. Kan stan producera lite värme kanske? 600. Jodå, en blåsa till 1200, helt OK. Styr VSV fortfarande längs 55:an och lyftet är så stort att det jag går ur det på 1350.

Dagen fungerar fantastiskt bra, jag är aldrig under 500 meter. Flygningen är enkel, blåsorna av varierande kvalitet med över 5 varv som bäst. En del lite kantiga men med bra höjd kan jag i lugn och ro undersöka och jobba med dem. Jag hinner också använda mitt återvunna luktsinne (slutade nikotinera i vintras) och konstaterar att Flen luktar skit men har fin termik. Kommer ihåg vad Putte sa om att känna koskitdoft på en kilometers höjd. Förstår nu vad han menade i en stor snäll (ko) blåsa utanför Valla. Livet är bara så helt fantastiskt.

Vet ni om en sak? Jag ser Katrineholm. Det är knappt så jag tror det men det måste vara statsministerns ursprung där framme. Ska jag landa mitt i metropolen? Hur mår jag? Lagom trött efter 2 timmar i luften, glad och framför allt nöjd. Hittar jag en snäll blåsa må väl det vara hänt, annars ser den där gården väldigt trevlig ut. Landar utan strul, samlar ihop utrustningen och går upp till vad som visar sig vara ”Högberga” som ligger 4.5 km utanför Katrineholm. Där bor Arne som bjuder på kaffe med dopp och tycker det är en bra tur jag gjort men undrar varför han inte hört min motor!

Ringer till Andreas för att höra om han landat och om han har fixat hämtning. Jodå ett par mil blev det och Håkan är på väg. Kollar med Håkan som hämtar mig också. Tackar Håkan! Eftersom det är ganska långt så tycker Andreas att jag kan försöka lifta en bit även om det brukar vara svårt. Sagt och gjort, jag tackar Arne för fikat, går ut till vägen och får lift med första bil som jag ser!

Det är min dag idag!

Möter upp mina skjutskamrater i Valla och under mycken glam (mest från mig) kommer vi fram till att mitt flyg blev ca 57 km. Putsat pers med mer än 100 procent. Vi beslutar oss för att bilda ett lag till Mälarcupen (man blir lite yr av sådana här upplevelser). När vi kommer tillbaka till fältet har det stängt, så vi träffar resten av gänget på närmsta vattenhål för utvärdering av helgen och ryggdunk och öl till mig. Att avsluta en sådan här dag i goda vänners lag kan aldrig överskattas.

Slutet på en sån har historia blir lite som Oskarsgalan; man har gjort något man är stolt över, andra tycker det är ballt, man blir uppmärksammad men man vet att man inte kunde ha klarat skivan utan en massa andra.
Till alla som gör den här verksamheten till det roligaste man kan göra med kläderna på:

Tack!

Kåseri över ett flyg av
Mats Danielsson