Glada flygare i Skåne (pun intended)

Foto: Björn Hårdstedt, Hans Eklund, Lennart Karlsson

Det var trångt både i luften och i stugan när efter ett flygmässigt mellanår 2005 fick riktigt mycket flygning vid årets klubbresa till hangen runt skånska Kåseberga. För första gången på länge flög vi också på alla tre hangen i Kåseberga-Hammar-området, dvs Hammar, Rökeriet och Sydhanget. Dessutom upptäckte vi äntligen vilken fin badstrand som ligger framför Hammar. Och aldrig har vi haft så mycket sällskap av Skånes glador. Man blir så … glad.

När vi kom ned var det ganska blåsigt. Några hade flugit i helgen, men vi andra, som av tjänste- eller familjeliknande skäl (eller som i mitt eget fall, pga att jag njutit av det sagolika vädret i Stockholms yttersta havsband så länge som möjligt) inte kunde komma ned förrän på måndagen, var det lite retfullt att konstatera att vinden ökat betydligt. Just i detta nu fick vi hålla tillgodo med modell­flygarnas konster på hanget. Det är inga dåliga maskiner de spakar runt.

Sedan blev det några konstiga dagar med omväxlande blåsigt och plötsligt bleke. En dag kom det till och med stora dimbankar farande från sydost. Några flög korta stunder, men det var inte riktigt bra. Istället turistade vi i Ystad, och utforskade olika badstränder, till exempel vackra Sandhammaren.

Men sedan brakade det loss med besked. På torsdagen blev det ordning på vindstyrkan, och då bjöds det på sydostlig bris. Platsen att flyga på med den vindriktningen är hanget ovanför Kåseberga hamn, som kallas för "Rökeriet". Det där med rökeriet är inget skämt. Det händer att man luktar "rögad ål" om man ligger för länge i de vita strimmorna som kommer upp från fiskrökeriets skorsten. Det gick stort larm tidigt på morgonen, och vi var nästan först upp på plats, genom det höga gräset. Ja, det är en annan historia. Hur kunde vi veta att det var brist på bete pga det torra vädret, och att bonden som arrenderar ängen ovanför rökeriet skulle bli (på goda grunder) helt galen över att vi trampade ner en fjärdedel av det gräs som kossorna skullle mumsa i sig. En grej att tänka på för framtiden.

Det såg ut att bli riktigt fint, ändå var många tveksamma (känns storyn igen?): "Kan man verkligen flyga här? Det är så trångt, det är så litet...?!" Kolla här på ett gäng riktigt skeptiska skärmflygare: Jari, Beatrice, Patrik, Andreas och Simon. Fast det finns någon som inte är tveksam – Yvonne (lokal pilot) som håller på att göra sig i ordning i bakgrunden.

Innan dess tar Björn och Stefan sig för att känna på lyftet. Efter en ganska lång stunds balanserande på hangkanten ökar vinden en smula. Dags att trippa ut i luften tycker bägge, fast de vet att det kommer att bli trångt, ett smalt band av lyft närmast kanten, troligen inte mer ännu så länge. Det räcker åt en pilot åt gången, när den ene smyger in och landar startar den andre.

Men det tar inte lång tid innan det ökar ytterligare. Är det sjöbrisen som kommit igång? Nu ryms fler samtidigt i luften, men bara Yvonne gör oss sällskap. Lekstuga.

Och till sist börjar det röra sig nere på marken. Koman släpper och fler rullar ut färgglada tygstycken. Nedan Lennart LEK, Patrik och Andreas.

Det skulle komma att bli en av de finaste dagarna på Rökeriet som någon av oss varit med om. Vindriktningen höll i sig hela dagen, och även om vindstyrkan pendlade lite upp och ned så var det i princip flygbart från strax före lunch till en bit in på kvällen. Eftersom landningen nedanför hanget inte är lika förlåtande som på de andra starterna, typ bilparkeringar, hus och flaggstänger, fick vi hålla ständig koll på lyftet, och vara beredd att snabbt landa om det avtog. Sedan fick man stå på kanten och balansera, tills någon vågade chansa på att det lyfte igen.

Men ju sedare det led på dagen, desto stabilare blev vinden. Det är häpnadsväckande hur många piloter som får plats på det här lilla hanget.

Som mest var vi tio–femton piloter i luften, men fortfarande stod lika många på marken och gapade. Några var elever, medan andra var gripna av stundens allvar. Det krävs lite disciplin att flyga så många på ett så relativt trångt ställe. Tim tyckte definitivt att det var för många i luften, och blundade en stund (meditationsövning?) innan han tordes starta. Till höger får vi fint besök av Peter Mannerstråle, och då vet man att fru Maria som är Fenix-medlem inte är långt borta. men hon fastnade inte på bild denna gång.

Egentligen blev det aldrig jobbigt trångt, utom under de korta perioder då vinden avtog och alla försökte rädda sig in och landa. Men alla hjälptes åt att lämna plats när det behövdes. Under resten av tiden växte lyftområdet ut över rökeriet, restaurangerna, bilparkeringarna och ända ut över stranden och hamnen. Nedan Lennart LEK och Stefan.

Och kolla bilden nedan. Den är tagen från en tandemskärm och precis framför ligger två tandemekipage till, så tillsammans är vi tre tandem på Rökeriet samtidigt plus en massa singlar vilket kan bli ganska hoppigt om tandemskärmarna måste ligga med mycket broms. Den här dagen kunde man utan problem släppa upp helt och hållet när man passerade på utsidan om singelskärmarna, för att undvika obehagliga krumbukter.

Vi var några som vågade oss på en väldigt skön grej. Vinden låg rakt på starthangen, och då blåser det väldigt snett mot sydhanget. Grejen är att det bildas som en kompression i hela den gryta som bildas av Kåseberga hamn med sydhanget och Rökeriet. Effekten är att det fortsätter att lyfta bortåt vänster. Man kan pröva att känna på kullen på andra sidan promenadstigen upp till från hamnen, och sedan söka sig allt längre bort. Till slut brukar man kunna vända rakt över det första stora trädet bortom vägen (syns i bild nedan) utan att ha några problem att komma tillbaka. I värsta fall finns sandstranden nedanför.

Om det går att tanka tillräcklig höjd före vägen, så kan man pröva att hoppa över till sydhanget. Det svänger av alltmer upp i vind, och till slut så känns det som om vinden blåser nästan helt parallelt med stranden. Men det går ändå att gneta sig framåt. Man får ha tålamod och kämpa sig framåt decimeter för decimeter när det är som värst, precis på hangkanten med grässtrån spretande upp i airbagen. Vi vågade oss förbi radarn till den första startgrytan, sedan vände i allafall jag, fast man nog hade kunna sega sig ända bort där hanget tar slut och tallskogen hitom Löderups strandbad tar vid om man hade velat.

Valutan för arbetet kom på vägen tillbaka. Det kändes som att flyga stridsflygplan när jag trampade speeden i botten och drog på i den långa bukten tillbaka mot Kåseberga i 80 km/h några meter över marken. Jag gratulerade mig själv till att äntligen ha köpt nåt vettigt att flyga med. Det finns verkligen ingen som helst anledning att flyga runt med gammalt skräp. man kan lura sig själv och hålla på och byta linor och så, men det finns ändå en dag när en kalott bara duger till att typ mata getterna med. Nedan har jag flugit för bi starten hela vägen bort till udden mot Ales Stenar, där folk började vända allt längre bort. Titta på havet, det blåser inte mycket, men rätt.

Efter den här dagen gich så att säga korken ur flaskan, och vi flög så gott som varje dag. Snacket gick hemma, och allt fler kom ned till Kåseberga. Vi hyr ju en lägenhet påSolståndet i Kåseberga, för att alla klubbmedlemmar garanterat ska ha någonstans att ta vägen även om de inte hunnit boka någonstans att bo. Men i år blev det så fullt att vi blev tvungna att hyra in fler bostäder. Man betalar ändå bara enhetspriset 200 kr för säng och frukost, även om man hamnar på ett annat dyrare ställe, för vi går med hyfsad vinst om det är fullt i lägenheten. De överblivna pengarna använder vi till maxtaxa de år det går bra (man betalar för till exempel max en vecka), samt till gemensamma måltider. Det går att ordna ganska mysiga middagar med hjälp av klubbens gourmetkockar. Nedan pustar följande personer ut efter att ha smörjt kråset och tömt X antal vindunkar. Övre raden: Mats, Andreas, Jari, Robert, Stefan, Jonny, Simon. Sittande: Björn, Annette, Gustav (halva), Joel, en suddig Tim och Lena.

Totalt under de två veckorna besökte uppåt 35 Fenix-medlemmar Kåseberga (en femtedel av klubbens medlemmar!) och de flesta bodde i någon av våra login. Dessutom härbärgerade vi under hangtävlingen sista helgen några flygare från andra stockholmsklubbar. Till nästa år ska vi använda det överskott som det blev av att så många bodde i lägenheten, till "förlustgaranti" när vi bokar ytterligare ett boende till alldeles i närheten, där det går in ungefär lika många personer till. På det viset slipper vi den allra värsta trängseln, och har hög beredskap om det skulle bli lika fint 2007.

Dagarna som följde på den fantastiska Rökeri-torsdagen var det Hammar som gällde. Det var ungefär som vanligt. Man kommer dit och det är svagt, och sedan plötsligt så bär det, och så blir det starkare och efter ett tag är det starkt utav h-e. Och det är alltid någon som hamnar ute bland kossorna (ni vet väl att "utelandning" på franska heter just att "hälsa på kossorna"?). Det var dock i år inte särkilt många som hamnade i plurret. Inte någon Fenix-pilot, eller minns jag fel? Möjligen en viss veteran som kämpar tappert med med vit skärm som också den är veteran. Vi får skicka runt hatten snart, och sala till nåt nytt att flyga med åt J.D.

Ni har säkert sett hundratals bilder från Hammar-hanget (titta annars på reportaget från i fjol eller ännu äldre) så det blir inte så många i detta reportage. Här är två på lillebror som kom på besök på söndagen. Här har han gjort en liten mellanlandning i kohagen för att ta sig en klunk vatten, och sedan startat igen.

Om ni lägger märke till att det inte är så många i luften på bilderna ovan, så beror på att vinden pendlade mot syd, och många stod på sydhanget borta i Kåseberga och väntade på något gott. Vi ska dit nu. Det var väldigt svagt, men ändå lyckades Pierre flyga tandem med sina elever. Gustav bangar sällan för utmaningar på ett hang, och sprang iväg mot högsta tänkbara startställe samtidigt som jag gjorde mig klar.

Det blåste inte alls, men Gustav lyckades ändå hålla sig kvar. Det såg jättefint ut, fast hoppsan – flyger han inte väldigt nära runda busken? Rassel-prassel, där fick han med sig några kvistar. Vingen dök oroväckande ett ögonblick innan han lossnade, och fick han sällskap i luften av mig och Pierre.

Vi tre smög runt varandra så gott det gick. Först prövade vi att mötas, och det gick väl bra med Gustav och mig. Men det var "spännande" att möta Pierre på innern när han låg med så mycket broms. Efter första smockan höll vi in så långt över potatisåkern att vi nästan krockade med bevattningsbilen, och till slut gick det inte länge, vi fick vända parallellt utan att mötas. Samtliga landade en bit ned i hanget när det mojnade helt, men vi lyckades lägga kalotterna precis uppe på kanten där hjälpsamma händer gjorde vad de kunde för att få loss linor och tyg ur tistlarna. Tusen tack. Sedan fick Gustav för sig att starta IGEN. Fast det inte fanns någon vind. Fasen hur han bär sig åt, men nog hängde han kvar ytterligare en stund. Nedan får han beundrande blickar från församlade klubbkompisar: "Hur bär sig killen åt?". De som stannade över sista helgen kunde se Gustav upprepa Fredriks bedrift från året innan, och placera Fenix på prispallen i SkyAdventures hangtävling.