Rangsta i oktober 2008

En seg flyghöst har bjudit på få höjdpunkter, men en av dem var utan tvekan två fina dagar på Rangsta-hanget. Det är nog stockholmstraktens finaste hang, som dock bjuder på en betydande komplikation: man flyger över öppet vatten.

Foto av Björn H, Conny Lindh och Peter Håkansson 

Egentligen är det ett mysterium att vi inte flyger oftare på Rangsta-hanget. Om det låg aningen närmare stan kanske det vore enklare. Men snart är motorvägen till Nynäshamn byggd, och det kommer inte att ta mycket mer än en halvtimme ned till Ösmo-avfarten och de sista kilometrarna till Rangsta. Då kanske det blir oftare.

Själv insåg jag i höstas den hemska sanningen att det var flera år sedan jag flög i Rangsta. Nästan fem år, faktiskt (det finns ett reportage från den gången). När prognoserna visade frisk rak västvind och klar himmel flera dagar i följd, i slutet av den andra veckan i oktober, började jag flagga för Rangsta. Knappt någon jag ringde hade ens varit där, vilket bara bidrog till flyglusten: Hörni, skärp till er nu och upptäck ett  flygställe!

Det hade varit ganska lite trafik på anslagstavlan inför helgen, som var avgjort för blåsig för vinschning. Men då jag ringde runt på söndagmorgonen 12 oktober visade det sig att de mest flygsugna kört ned till Vättern, trots att vindprognoserna snarare visade rak väst än den nordväst som man vill ha på starterna i Gränna eller Brahehus. Att några föredrog 2 x 3 timmars bilresa upp och ned till Gränna framför tre kvart ned till Rangsta, då vindprognosen dessutom var bättre i det senare fallet, är ett mysterium. Det har nog att göra med att man oftast föredrar tryggheten med ett ställe man känner, istället för att våga pröva något man själv inte prövat förrut. Det blev heller ingen flygning på den där Grännaresan. Rak väst funkar bara inte vid Vättern.

Det var ganska blåsigt när jag och Håkan Lindqvist kom ned till Rangsta, efter en seg resa på en riksväg som mest liknade en byggarbetsplats från Västerhaninge ned till Ösmo. Högdalsmasten är en ganska bra mätare för Rangsta om vinden är homogen över länet. Efter en lugn natt ökade vindstyrkan under morgontimmarna och stabiliserade sig på drygt 7 m/s. Spikrak väst dock, ända bort till norska gränsen. Det är gott om vatten framför berget man startar ifrån, och det är lätt att läsa av vindförändringar genom att studera vattnet. Vita gäss betyder normalt att det är för hårt för att starta, men även när gässen lagt sig ska man vänta ett tag och se att inga kraftiga vindbyar är på väg från andra sidan Himmerfjärden. Man kan nog säga att 7 m/s på Högdalsmasten betyder att det är lite för hårt i Rangsta. Särskilt om det slår ned byar uppåt 12 som det gjorde den här dagen.

Vi tog det lugnt och plockade fram grillen på en liten avsats längre ned, och då de första korvarna just började få färg dök Conny Lindh upp. Nu började också vinden minska, och så mycket var vi klara över, att när det minskar en sådan här dag så kan det minska ganska fort. Det flygbara fönstret kan bli överraskande kort, och om man inte är alert kan man missa alltihop och stå där som ett fån med 3 m/s fladdrande i den snopna kalufsen. Efter att vi tryckt i oss tio korvar på tre man satte vi därför fart och hämtade flyggrejerna.

Håkan hade lite pyssel med utrustningen efter ett linbyte, och fick trots hjälp av Conny aldrig någon riktig ordning på grejerna. Men jag kom iväg direkt, för när vi kom upp på  toppen var det perfekt startvind. Det blev en halvtimme i luften ungefär, men inga bilder från luften, för i upphetsningen glömde jag att ta fram kameran. Den låg i tryggt förvar i en ficka i skärmsäcken. Det var sagolikt vackert, och jag blev besviken på mig själv för att jag missat chansen att ta några fantastiska höstflygbilder. Conny på starten hade dock kameran uppe. Utsikten från starten är magnifik, bara den värd resan, och det blir inte sämre när man kommer upp lite till. Längst till höger i bild syns tidigare kalkbrottsön, numera restaurangön Oaxen, dit man kan ta färja från andra hållet.

Men chansen skulle komma tillbaka snabbt. Efter en mellandag på måndagen, såg prognosen för tisdagen ut nästan exakt som den hade gjort inför söndagen. Det borde bli en flygbar period sent på eftermiddagen, och jag, Johan Bergkvist, Tor Jansson, Bertil Lundblad, Robert Nilsson och några till bestämde oss för att ta ledigt från jobbet efter lunch. 

Som vi trodde så blåste det för mycket när vi kom, men det var fantastiskt väder och vi tog parawaitingen med ro. Nedan gosar Robert och Tor i solen.

Starten på Rangsta-hanget ligger uppe på en klippa som är högre än omgivningen. Starten är rätt stor, och det går att lägga ut med goda marginaler till träd och buskar. Men det är viktigt att inte starta i alltför hård vind, för om man skulle backa bakom starten riskerar man att hamna i en stygg rotor. Så det skadar inte att gå fram så långt det är möjligt, så att man står ända framme där hangkanten börjar slutta brant utför. Om man ändå drar upp tyget i för hård vind, finns ett träd och en liten kulle som fångar upp grejerna ;-) . Notera att lokalbefolkningen har letat sig upp på starten.

När man startar på sådana här krävande ställen, är det lätt att bli nervös och stressad. Därför brukar jag själv försöka gå ned i varv genom att gå lite avsides och koncentrera mig på uppgiften. När jag klär på mig och lägger ut flygutrustningen håller jag mig för mig själv, och flamsar eller stojar inte på samma sätt som jag gärna gör när det är okomplicerad flygning som inte kräver samma skärpa. Notera flytvästen!

Den flygbara tiden kan bli kort en sådan här dag. Först blåser det apa hela dagen, och sedan minskar det lite, och sen dör det bara. Det gäller att vara på och komma iväg direkt som det går. Och för att kunna göra det måste man vara redo i startläge i bra tid, och sedan följa hur vinden utvecklar sig. En ballastsäck med 8 kilo sand fäst i huvudkarbinerna gör att jag står stabilare på marken och vågar lite mer. Den här dagen var jag på väg att starta flera gånger, men väntade då mörkblå stråk i vattnet på andra sidan Himmerfjärden skvallrade om att det kom hårda vindbyar. Men till sist var det dags. Inga problem – även om det brallade på bra var det var lugnt och fint i luften, och jag åkte expresshiss rätt upp och ut över vattnet. Efter en stund var även Henrik vd M i luften.

Den här gången hade jag varit mycket noga med att ha kameran framme, laddad och med gott om plats på minneskortet. Utsikten var lika sagolik som på söndagen. En brinnande höstskog i röda och gula nyanser, med gröna insprängda barrträd. Det svart-blå-glittrande vattnet. En himmel som skiftade i blått och rosa. Och som kronan på verket, våra svischande vingar och en uppgående fullmåne!

Det bar långt ut över Östersjön. När isen ligger och man kan lita på att alltid kunna landa, går det att flyga en dryg kilometer eller mer norrut längs kusten. Utan is vågar man sig inte så långt, speciellt inte sent på dagen. Visst går det att trockla sig ned på berget här och där, men det får nog närmast betraktas som nödlandning med risk för skador på både person och material. Landa säkert när fjärden går öppen gör man antingen uppe på starten eller nere på landningen i viken (se nedan).

Solen började gå ned, och färgerna blev allt djupare.

Och rätt vad det var tappade vinden fart också. Jag och Henrik drog oss mot landningen, som är ett kapitel för sig. På bilden nedan ser man landningen till vänster, mellan det gula huset med rött tak och bryggan. Landningen består av en vassrugge som klippts ned och grundat upp och idag mest liknar en gräsmatta. Den kan vara lite fuktig, men är tillräckligt stor för säkra landningar. Dock:
Komplikation 1: Vid högvatten kan landningen ligga under vatten (kollas gärna i förväg).
Komplikation 2: Landningen ligger precis i kanten av den rotor som bildas bakom startberget. Därför är det livsviktigt att inte landa i högervarv, för då svänger man genom rotorn. Istället ska man flyga förbi landningen, ut över den bruna vassen, vända runt i hangsväng åt höger och komma tillbaka och landa i vänstersväng från andra hållet, så man får inflygningen i ostörd luft. Man hangar bra på skogskanten och kan ibland vända ända bort vid husen längst bort i bild. Den inre delen av den höga vassen är torr mark, så det gör ingen om man inte når ända tillbaka till "gräsmattan".
Komplikation 3: Det går en spång från huset rakt ut till bryggan. Den sticker upp 30-40 cm över landningsfältet och är hård.

Den fjärde komplikationen ska inte kunna hända, och det är att man inte tar sig till landningen från flygområdet framför starten. Faktum är att man kan starta från berget i nollvind och ändå nå landingen. Men det håller INTE att skratcha när det börjar mojna, särskilt inte om man flyger åt höger, och särskilt inte om man befinner sig norr om starten. Då har man ju en sväng att tappa höjd i innan man kan flyga mot landningen. Nomalt, om man känner att "nu dör det", sticker man bara åt vänster på bästa glid och genar sedan över det sluttande startberget när man kan. Inga problem. Det är bara om man sjunker ned djupt framför starten som man verkligen kan hamna i risigt läge. Och här finns inte tillstymmelse till strand att kravla upp på, så en vattenlandning kan bli riktigt farlig.

Den här dagen flög alla disciplinerat och fint. Totalt var vi nästan tio som flög, varav flera för första gången även om det blev korta turer. 

 Läs mer om Rangsta under Flygställen!