Åre på prognos – vi flydde ruskvädret

Vi säger ofta att vi ska åka till Åre, landets främsta och längst etablerade skärmflygarena, på prognos. Alltså åka dit när vädret ser lovande ut. Flygvädret i Åre har ju annars en förmåga att stänga ned i perioder, så om man är där bara för flygningen är det alltid en chansning. Vi hade för länge sedan en medlem vid namn Gustav H som hävdade att han varit i Åre ÅTTA gånger innan han äntligen fick flyga!! Det här var ett av skälen till att Fenix flyttade resan till Åre från påsk till valborgsveckan, som historiskt varit mer vädersäker.

Men hur ofta gör vi det, åker på prognos? Det finns så klart hinder, men de handlar mest om obeslutsamhet. Att köra bil de 75 milen upp till Åre tar på krafterna, särskilt om man åker för bara en eller ett par dagars flygning. Så om man inte är flera och kan turas om vid ratten krävs vila efter ankomst innan man är i skick att flyga. Därför är nattåget så genialiskt. Man vaknar fräsch och kan byta om för flygning direkt.

Läget inför påsken i Stockholm i år 2026 var ju det att onsdagen i påskveckan var vacker och solig, men sedan såg det dystert ut. Redan på torsdagseftermiddagen kom en svart vägg av regn och blåst från sydväst, och därefter blev det bara värre. Det fanns till och med hot om blötsnö i mälardalen (vilket infriades på påskafton).

I en av våra chatgrupper påpekade Oskar, en av våra ganska nya medlemmar som vistas mycket i familjens lägenhet i Åre, att långfredagen såg fin ut i Åre, innan ruskvädret hann även dit. Helgens ansvariga fältteam spred initiativet: Vi drar till Åre över dagen!

Sagt och gjort, vi var några som bokade de allra sista biljetterna på skärtorsdagskvällens nattåg. Maggie lyckade på något sätt klämma sig in på ett fullbokat Snälltåg, Björn smet in på den sista platsen i damkupé på SJ. Och när vi klev av på fredagsmorgonen så hittade vi även Hatoon på perrongen. Lars på Skysport stod redo med bussen – servicen och gästfriheten på Skysport vet inga gränser.

På Draklanda hittade vi Oskar och även Pierre A, så det blev ett litet Fenix-gäng som letade sig upp till tusenmetersstarten och fick fina förmiddagsflyg innan vårtermiken fått riktig fart.

Pierre A gör sig klar för start. I bakgrunden en tandemskärm som startat uppe på toppen av Åreskutan.

Det hade varit nordostvind på natten, och vi väntade på att den skulle svänga runt över ost till syd, rakt på 1000-starten. Sedan skulle det öka, kunna bli hang på syd på eftermiddagen och till slut för hårt. De första starterna blev därför i lite sned vind från vänster. Men alla fick fina flyg. Det började komma termik nere vid Hummeln, och i takt med att solen kom runt på syd även i sluttningarna ned mot sjön. Men det var inte helt lätt att hålla sig uppe. Några gnetade sig kvar, men det var först efter lunch som det blir riktigt bra.

Då händer det förskräckliga, som bara inte får hända. När VM8-liften närmar sig Olympia ser vi en fet kö till gondolen som vara växer, och gondolkorgarna rör sig märkligt långsamt.

Goldolliften har pajat.

Jalusiportarna till gondolhuset stänger framför nosen på oss, inga fler passagerare släpps på. Systemet ska tömmas på passagerare och felsökning inleds utan några löften. Så där står vi. Skidåkarna kan ge sig av mot andra system, men vi står där som fån – tio, snart femton skärmflygare. Även förtvivlade tandempiloter med kunder väntande uppe på toppen.

Vi väntar en halvtimme under det att vi bevittnar hur upprepade startförsök av gondolen misslyckas. Att ge sig ned till Kabinbanan skulle inte funka. Bästa alternativa plan, mer rimlig ju längre det går utan att gondolen gick igång, vore att vandra upp till Hummeln. Så får det bli. Just innan vi lämnar gondolliftens entré ser jag en pantburk ligga och skräpa vid en av grindarna. Jag plockar upp den för att slänga i någon panttunna, bara för att upptäcka att den är oöppnad och hel. Den måste ha fallit ur någons ryggsäck i oredan då portarna stängdes och alla köande skidåkare fick vända på klacken. Jag sparar den och tänker att den kan komma till användning senare under dagen.

Det är en sportig och välgörande hajk till Mörvikshummeln. Inte mycket mer än hundra höjdmeter, men man måste gå ned 50 meter först, så det blir en skön friluftsupplevelse när man inte har lättviktsgrejer i ryggsäcken. Väl uppe på Hummeln ser det väldigt fint ut. Flera piloter en bit upp redan, vinden har ökat och det känns som möjligt både till hang och termik, kanske i kombination.

Det blev precis så bra som vi hade hoppats, eller bättre. Några gjorde upprepade flyg i puppande vårtermik runt Åre. Gondolen kom igång igen, men stängde senare på eftermiddagen då vinden ökat till stark. Själv hittade jag fina lyft och drev västerut, passerade Draklanda och sedan Rödkullen i riktning Mullfjäll och Duved. Sydvinden ökade och på höjd fick man ligga mer än 45 grader på skrå för att hålla kursen i vad som ibland nästan kändes som ett konvergensband. Det var frestande att följa med termikblåsorna och glida upp på Mullfjäll, men vinden tog i och jag ville inte riskera att köra fast däruppe på berget och riskera en avlägsen utelandning i fjällterrängen. 

Istället följde jag en linje strax bakom huvudvägen, över Duveds liftstationer, med möjlighet till säker landning även om sydvinden skulle bli hård. Det blev en skön liten sträckflygning, tydligen den första i Åre i år, med landning vid Karolinermonumentet några kilometer bortom Duved.

Med landningsöl intill europavägen. I bakgrunden Mullfjäll i Duveds skidområde.

Och nu skulle det visa sig hur bra det var att jag plockade upp den där ölburken. Jag blev serverad landningsöl på plats. Därefter tre kilometer vandring till Duved (ingen chans på lift på E14, man kan lika gärna vandra den trevligare gamla lokalvägen) och sedan skidbussen tillbaka till Åre efter en riktigt lyckad flygdag. På kvällen var vi tre lyckliga fenixar som tackade Oskar för "sparken i röven" och därefter klev på nattåget tillbaka till Stockholm.

Åre på prognos, det kan inte bli mycket bättre.