Blåst på konfekten – Valborg i Åre 2026

Det såg blåsigt ut, med stadiga vindar från nordväst och väst. Men med öppning för härligt hang i Tväråvalvet. Men det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Första flygdagen blev tisdag eftermiddag. Eleverna hade åkt skoter till Stendalen redan på förmiddagen, och vi andra (med ett undantag) tog oss dit på eftermiddagen inför att liftarna skulle stänga och vi kunde leka i pisterna.

Längst ned mot tältet vid Stendalsliften är en tillflykt när västvinten tutar på.

Men det var hårt. Väldigt hårt. Och inte en dag då man startar onödigt långt upp i backen. Om man höll sig lågt gick det att flyga utan besvär, men så fort som man fick höjd blev det både stökigt och starkt lyft upp mot stratosfären. Jag (Björn H) tröttnade efter att ha dragit stora öron tre gånger och landade för att vila en stund. Andra gjorde backglidningar på några meters höjd.

Så småningom kom alla i luften för flyg av varierande längd. Jocke avslutade med en lång skön stund uppåt vändhjulet när vinden började lägga sig framåt sex. Den som fick överlägset mest flygtid var Pontus i matchande hel-orange utrustning och klädsel (inklusive strumpor) som var smart nog att hänga med eleverna upp på morgonen. När vi andra kom var han redan i luften, och cruisade runt med sin A-vinge provocerande obekymrad av den hårda vinden ett par våningar upp. Två lärdomar av det, är att för det första alltid vara på plats, och för det andra att A-vingarna börjar bli ruggigt snabba.

Pontus hade mycket skoj under sin A-vinge.

Vi var i alla fall i luften. Och som alltid när vi stannar efter liftarnas stängning i Stendalen blev det spännande skoterfärd i Skysports kälke ned mot Ullådals-parkeringen – pga. snöbrist till fots sista biten.

Skoterresan ned mot Ullådalen är bättre än Gröna Lund.

Sedan blåste både onsdag och torsdag bort. På torsdagen gjorde vi en utflykt till Handöl, en ort intill Snasahögarna och Ånnsjön som är mest känd för sin utvinning av täljsten. Där finns en vacker fors som i sin helhet är landets näst högsta. Vi promenerade längs de branta halkiga stigarna och utförde här troligen de mest riskfyllda strapatserna under hela resan.

Jocke och Sven på Hängbron över Handölsforsen.

På kvällen mojnade det och elden kunde tändas utan risk. Och vi kunde konstatera det löjliga i att så fort liftarna stängde blev det perfekt flygväder. Så fort liftarna öppnade blåste det upp igen. Ganska irriterande. Efter majbålet drog några av oss på tips från coachen till Åregården och utforskade ett "hemligt" rum där man kunde sitta i lugn och ro med en drink medan det skrålades ute i bar och foajé.

Vinden lade sig vid sjutiden och majbålet kunde tändas av käcka scouter med facklor.

Fredagen då? Jodå, det fanns hopp om en lucka framåt sen eftermiddag, men nu gällde det att slå på varje boll. Redan på förmiddagen hände saker med vinden och mätaren på toppen droppade snabbt från morgonens maxnotering 12 m/s och betydligt mer i byarna. Vi kastade oss på VM8:an efter sedvanligt kämpande med Skistars biljettförsäljning på nät och i app.

Och kan ni tänka er att det blev ett par timmars fin flygning på Rappet Väst. Inte alls då prognoserna på SMHI och YR lovade det, utan det var snarare Windy som var mest korrekt. Halv tolv var den förste av oss i luften.

Sven, Bjarne och Pontus i luften framför Rappet Väst.

Det gick att hanga fint på låg höjd till en början. Sedan åkte vinden lite upp och ned, alla flög ned utom jag som topplandade för en paus på marken.

Björn tar en sväng framför starten för att förbereda topplandning.

Micke var först upp igen, men då hade vinden ökat så mycket att vi valde att lämna starten och gå upp till kabinen för att fika på Stormlyktan – eller "BaseCamp Åreskutan" som det visst heter nuförtiden. Men tji, där var det stängt, bara toan var öppen. Som tröst ramlade vi på ett par Red Bull-samplare och fick var sin burk. Aldrig har Red Bull smakat så gott. Därefter tog vi gondolen ned till Olympia där det var ett jäkla liv med DJ och pyroteknik och fulla kids med och utan skidor. Vi flydde in på La Gondola och hittade en förträfflig refuge på nedre terassen, den man åker rakt över med VM8:an. Målet var att flyga lite senare, för det skulle ju mojna, så vi slog runt på varsin alkoholfri öl och lyssnade på skön club-groove som terassens utmärkte DJ pumpade utan uppehåll.

Red Bull-samplare och en kall öl på La Gondola blev en bra combo när eftermidagen blåste bort.

På eftermiddagen skulle vinden lägga sig, och vi begav oss åter upp till Rappet Väst. Men där blev vi rejält blåsta på konfekten. Vi stod startklara och några av oss hade packat upp, men vinden kom och gick och till slut var det bara några lokala akropiloter och två tandem som startade. Det var bara att vandra den långa vägen upp till gondolen igen, för att hinna med sista turen ned. Föra andra gången denna dag för två av oss. Men vi var glada ändå. Vi är ju en idrottsförening ;-) .

Micke, Bjarne och Jan är glada fast sista starten blåste bort.

Särskilt lättade blev vi när vi såg dem som startat stånga sig ut från berget i den hårda byiga vinden. Det var utan tvekan rätt beslut att ha packat ihop.

Sen var det slut. Det här väcker frågan om hur vi ska göra med Åre i fortsättningen. Kanske måste vi gå över till nån form av prognosstyrd resa. Att vädret blivit mer oförutsägbart är inget påstående från höften, det är så. Och att betala tre–fyra tusen för resa och boende och sedan bara få en kort stund i luften, det är inte långsiktigt hållbart hur trevligt sällskapet än är. Vi får fundera på det här till nästa år. Och framför allt: läs artikeln om besöket i påskas då vi var några stycken som spontan-reste på prognos. Det var vansinnigt lyckat.