SM och Nordic Open i Italien
Årets NM begav sig i soliga Gemona, två timmar norr om Venedig. Där platten övergår i alper klyvs bergen av den uttorkade floden och järnvägen och skapar ett fantastiskt flygområde. 130 piloter kämpade om ära och glaspokaler, men för de flesta blev det en välorganiserad flygsemester med många kalla landningsöl.
Text & bild där inte annat anges: Lars M Falkenström
Logistiken blev lite knepig för oss som skippade hyrbilen och istället tog tåget upp till Gemona. HQ har tidigare varit mitt i stan kopplat till Hotel Willy, men den här gången låg det vid huvudlandningen Borduno. Så antingen åker man bil dit ca 15 km eller så kan man korsa floden vilket blir bara en kilometer att gå. I början av veckan var det frestande att prova genvägen. Så jag och några till gav oss ut i den strida strömmen. När vi nästan kommit över gick vattnet upp till midjan i strömfåran och tills slut gick det inte att hålla emot längre. Jag och Unn sveptes iväg men kunde kravla oss upp på andra sidan.
Jag är ju en obotlig optimist, men den här gången tog jag mig vatten över huvudet. Skärmen blev lite blöt med nödisarna klarade sig. Det ser större och djupare ut än vad det var. Gillis undsätter mig med en gren som jag kan dra mig in mot stranden med. Han filmar samtidigt med 360-kameran med andra handen. Foto: Gillis Bengtsson
Gemona med landningen i Borduno till höger på andra sidan floden. Gemona är faktiskt tvåspråkigt, med det helt annorlunda språket friulano som de flesta på orten talar men övriga italienare inte förstår ett skvatt av. Foto: Johannes Andersson.
En liten nyhet inom tävlingsflygning är den nya målgången med elevated goal eller e-goal. Principen är enkel, man skippar end of speed-section och har bara ett mål fast höjt över marken. Under NM låg målet på 200 meter över GND. Syftet är förstås att undvika att piloter rövlandar in i mål med de skaderisker som följer med det. Det knorrades lite bland elitpiloterna i början eftersom inte alla instrument har den funktionen (än). Men sedan användes e-goal resten av veckan utan problem.
Vi var sex piloter från Fenix, fördelat på två lag.
Fenix ställde upp med The Usual Suspects. Relativt nya i gänget är iofs både Alexander och JP Berlips som flyger bra i sin EnZo3. Fotoi: Gillis Bengtsson
Efter varje uppgifts-briefing höll Dan Girdea en svensk genomgång av taktik för att så många som möjligt skulle ta sig i mål. Han och Gillis Bengtsson är drivande när det gäller tävling och XC och jag tror att vi är många som har blivit hjälpta av deras tips och tricks.
Den dagliga briefingen med Dan Girdea som går igenom banan och tänkbar taktik. Där kan alla även ställa frågor om det är något som är oklart.
Vädret var riktigt bra hela veckan och vi fick fem av sex möjliga uppgifter (tasks), inte minst tack vare tävlingsledningens lokalkännedom och eminenta prognoser. Ibland var vi omringade av stora Cb, men banläggningen gjorde det möjligt att fullfölja dagarna. En dag regnade det några kilometer bakom målet när man gick in på finalglidet.
För oss som sällan flyger tävling är det mycket fix med utrustningen. Den längsta tasken var 104 km och när det blir fyra–fem timmar i luften är det viktigt att allt funkar och känns bekvämt. Jag har precis köpt en ny hjälm och andra dagen testade jag att ta bort earpadsen. Direkt efter start kände jag att den satte lite löst, men fortsatte. Efter ett tag började den hänga bakåt i kurvningarna, så jag fick vrida tillbaka den. Till slut fick jag nog och försökte spänna hakbandet men råkade istället öppna det. Nu satte alltså hjälmen löst på huvudet med GoPron ovanpå. Så jag försökte balansera den för att den inte skulle åka av. Men då kom en fyra-blåsa, jag kontrade med bromsarna och då – hjälmen flög av. F**k!
Jag kunde följa hjälmen med blicken medan den singlade ner från 1 500 meter över ett fält. Jag gjorde en tresextio för att få en cirkel i tracklogen och kunna åka tillbaka senare och hämta den. Så resten av flyget hade jag bara balclavan på huvudet. Det blev många reaktioner när jag kom i mål, eftersom de trodde att jag startat utan hjälm.
På kvällen lade jag ut tracken med en pin och erbjöd 50 euro i hittelön. Meet director Brett Janaway såg det som en kul grej och tog med sin tjej dit och letade. Efter två timmar i potatisfältet hittade de den, 75 meter från pinnen. Kameran var fortfarande på.
Vegetation på marken tog smällen och räddade både hjälm och kamera. Hjälmen var helt ny, så hade den inte hittats hade jag förlorat sjutusen med kamera och powerbank. Buffen är tänkt att hindra linor från att fastna. Foto: Brett Janaway
Säkerhetsmässigt var det ett bra NM. Det blev en del intressanta starter i den stundtals starka termiska vinden på starten. Någon landade i ett träd och slet av några linor. Läskigaste var när en svensk pilot spann skärmen mitt i startgagglet. Vi var många som följde det vilt flaxande tyget ner mot bergskanten och väntade på nödskärmskastet. Men det kom inte, utan piloten redde ut det till slut och flög sedan och landade.
Den värsta incidenten var nog när Anna Hadders spann skärmen i mitten av startgagglet. Det tog en stund för henne att reda ut det medan vi som kurvade vidare fick oss en tankeställare.
Termiken var fin med blåsor med stig på 3–4 m/s och ibland mer. En pilot kom in i en stor dustie och klockade 11,9 i medelstig och peak på 19. En blåsa jag kom in i klev jag ur direkt – jag vågade inte ta den. Men de termiska hangen var fina – man steg i lugn luft med halv speed från lågan upp till toppen. En punkt låg långt in i ingenstans utan landning och såg omöjlig ut att ta. Men det var bara att kroka i hanget där buskaget visade sin vita undersidor.
En dag blev det mulet men det gick att flyga ändå. Solen kom och gick och när termiken var på kurvade man upp och när den dog gick man in i survival mode. Mot slutet av dagen fanns det inte mycket kvar att hänga i och vi kom allt lägre och lägre. Girdeas ständiga råd – flyg aldrig ensam när det är svagt – följde jag och lyckades hålla mig uppe. Men på 300 meter splittrades gruppen på fem piloter och alla prövade sina egna ideér. Jag kurvade i noll-ettor i medvind med avsikten att landa på en flodbädd. Jag vinglade runt en stund och sedan kom pipet. Och ett till. Sedan kom raketen som tog mig till molnbas och mål. Men jag hade missat att jag driftat in i det fågelskyddsområde som ligger vid ett av bergen. Jag var bara inne lite i det ena hörnet, men det kostade alla mina 750 poäng den dagen.
Efter att ha varit i "survival mode" i över en timme är det ju typiskt att man hittar dagens starkaste blåsa i luft där man inte får vara.
Tävlingsmässigt dominerade norrmännen och svenskarna placerade sig i mitten efter danskarna. Andreas Häger, Johanna Hamne och Dan Girdea hamnar alltid högt och Andreas Häger tog hem SM. Fenix kom ofta i mål men inte alltid. Bästa placering i år var Alexander just utanför prispallen i sportklassen.
En mycket stolt Andreas Häger tog hem SM-guldet. Ingen från Fenix på pallen denna gång.
Nästa NM går i Grekland och Dan Girdea kommer att försöka fixa ett svenskt träningsläger nästa vår.
Norrmännen klädde upp sig inför kvartsfinalen i VM. Det blev ju 2-1 till England så "close but no cigar". Vanja Eggesvik är en av Norges bästa kvinnliga piloter.
Inte helt otippat blev det mycket pizza den här veckan. Med sååå mycket deg på menyn är det konstigt att italienarna inte är tjockare än vad de är.