Branäs är på pappret ett fint flygställe, med kabinbana från landningen direkt till starten. Bilden ovan är tagen alldeles bredvid kabinens toppstation, och visar starten mot sydost.

Men som det blir ibland, var verkligheten inte lika glänsande som våra förväntningar. Klarälven är vacker, sant. Men på vintern är Branäs inget flygställe att räkna med. Klarälvsdalen utgör något i Sverige så ovanligt som ett alpint dalvädersystem. Och vad betyder det? Jo, att på vintern blåser det ofta backvind på starten, oavsett vilken sida dalen man står på.

Vi åkte fram och tillbaka mellan Branäs och starten i Sysslebäck några kilometer norrut ett par gånger innan vi insåg detta. Ovan står vi i Sysslebäck, på östra sidan Klarälven, och känner den kalla vinden i ryggen. Att starta var inte att tänka på. Tillbaka i Branäs vred vinden och gjorde det startbart en kort stund, men det var med knapp marginal som de som vågade ge sig av tog sig över grantopparna på väg ned.

Men man kan ju inte lägga sig på ryggen och deppa ihop. Vi letade rätt på några backar på baksidan av Branässtarten, och fick en skojig hang-eftermiddag.

Det här är en liten ravin på norra sidan kabinstationen. Lutningen är ganska svag, så det blir ganska lite lyft i förhållande till motvind. Men visst gick det att flyga.

Att det blåste hårt fick somliga erfara på ytterst påtagliga vis. Nedan är det Stefan F som kämpar mot elementen.

Och här har Björn L plogat upp en fin bana ända fram till skogskanten.

Vi höll på ända till solen gick ned och stjärnorna började synas. Och visst var det kul och vackert, men nästa gång vi reser till Branäs för att flyga, då är det sommar, inte vinter.

Som en fanfar och belöning för att vi ändå kämpade så tappert i snön, gav oss Kung Bore ett vackert himlafenomen – en magnifik solhalo när de allra sista solstrålarna snuddade vid de snötäckta grantopparna.